Poesi

Marie Norin — Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts

Norstedts 2008

Hon skrev den underfundiga diktsamlingen A 1996 och förra året utkom hon med sin första roman Kupa som var en mäktigt epos, i alla fall i min värld var den stor och dånade av vital språklig energi. Så kommer det en ny diktsamling från hennes penna, minst lika underfundig naiv i synsättet på livet då hon med en beständig nyfikenhet låter poesin berätta om livet. Kvinnans erfarenhet är den tyngsta faktorn som för poesin framåt i en ständig virvlande spiralisk rörelse. Samtidigt som dikten rör sig stadigt framåt så kan den ändå stanna till för att vila på platsen, Marie Norin berättar en historia. Dikten transformeras sakta till en prosalyrisk berättelse vars tonläge blir långsam försiktig lyssnade. Läsaren tvingas stanna till, vila och vilandet ligger diktens kontemplativa känsla, att lugnet infinner sig i våra liv. Om det är en bedräglig vilsamhet kan man inte utläsa. Utan Marie Norin sammanbinder det privata ögonblicken i livet med sin löpande text. Det är texter som utan undantag eller pauser, förenar de olyckliga i poetens liv med det hon för tillfället funderar över — tankarna virvlar omkring i en tragisk malström av ord, ord och återigen ord.

Men ändå tar sig poetissan ut ur den onda svarta virveln och låter ett ljus fladdra där framme — ljuset är de ord som bildar fundamentet till hennes poetiska texter, där finner vi hennes verkliga styrka då texten brinner och förtätas mellan ordens springor. Marie Norin betecknar det betecknade som utgör berättelsens stomme. Hon öppnar upp för livet och ger oss nya impulser att leva vidare trots livets elände.