Politisk bok

Ola Larsmo — Djävulssonaten: Ur det svenska hatets historia

Bonniers 2008

Samma hat då som förr

Argumenten mot invandring har möjligtvis förändras under årens lopp delvis men ändå finns de inhumana argumenten kvar som kvardröjande onda nattsvarta skuggor kavar genom årens lopp. På 30-talet handlade det om ha den rätta rasen ren, den ädla äkta folkstammen måste bevaras till varje pris. Även då som nu hade vi argumenten om att våra jobb skulle försvinna, ekonomin bli sämre och andra lika pinsamma retoriska grepp har funnits i debatten, om horden, invandrarna skall svärma över gränsen till Sverige.

Man kan skönja mönstren från den svenska högern, bondeförbundet, vissa socialdemokrater, konservativa studentförbund och den fascistiska/nazistiska grupperingarna som under 30-talet (precis som de nya fascistiska rörelserna liksom nazismen som det nya äkta i Europa) gjorde allt för a6t förhindra att flyktingar undan nazismen få komma till Sverige — liksom som dagens högerpopulistiska partier vill stoppa.

I Sverige så ville partier såsom Ian Wachtmeister och Bert Karlssons Ny Demokrati stoppa invandringen med argument om hotet mot svensken — svensken skulle till slut utplånas och bli en minoritet i sitt eget land om invandringen fortsätter så som den gör. Den ståndpunkten har numera Sverige demokraterna och Nationaldemokraterna tagit över efter det att Ny Demokrati försvann från politiken. Men det löper en röd tråd från det att svenska högern på 30-talöet ville stoppa judiska flyktingar som ville fly för sina liv, efter det att Hitlers barbarer erövrade makten i Tyskland.

Redan på 30-talet så hade den tidens högerparti ett ungdomsförbund förkortat ”SNU” som blev alltmera Tysklandsvänlig under åren för att till slut bli mera nazistisk och antisemitisk i sin ton, den tonen skulle bli det självständiga förbundets linje. Högerpartiet bröt med sitt ungdomsförbund eftersom deras ledande ideologi blev för främmande för den tidens högerparti. Men partiet hade svårigheter att få till stånd ett nytt ungdomsförbund.

SNU som till stor del bestod av studenter ville då närma sig den konservativa studentföreningen Heimdal i Uppsala. Från början gick det inte så bra med kontakterna. Men så gjorde SNU en kupp mot Heimdals ledning i förbundet genom att kapa åt sig styrelseposter i Heimdal. När man gjorde det så kunde man kontrollera den konservativa uppfattning och försökte driva dem mot Tysklands hållning i vissa frågor. Framförallt när det gäller synsättet på judar så kunde Heimdals högerextrema krafter göra gemensam sak i frågan om att ta emot judiska läkare och andra intellektuella. Regeringen hade sådana planer med högern/nazisterna ville förhindra detta på grund av det hotade svenska rasens renhet och skulle skapa problem ute i samhället enligt deras retoriska argumentering.

1939, strax före andra världskriget, så ställde Uppsalas universitetskårer till ett stort möte i Bollhuset för att diskutera om man skulle ta emot 10 judiska läkare som hade gått i exil. Högern, nazisterna och mörkermännen ville stoppa all judisk ”import” av intellektuella till Sverige. Dom krafterna manipulerare till sig majoriteten att yrka på nej till detta regeringsförlag. Det nejet gav med sig ett eko både intern inom Sverige och ut i världen. Det är ett av Sveriges mörkaste kapitel bland flera under andra världskrigets finaste neutralitetspropåer.

Det intressanta är ändå hur Högerpartiet ändå ville närma sig högerextremisterna trots åsiktsskillnaderna, och de blev erbjudna flera fina platser inom högerpartiets tidningar och tidskrifter. Den mest erkända av alla högeraktivister är Arvid Fredsborg som umgicks med flera kryptofascister. Han skrev som utrikeskorrespondent i Svenska Dagbladet en kritisk bok om Tysklands regim Bakom stålvallen 1943 och varnade för nazismens folkmord.

Han tillhörde det högernationella som ansåg att Tyskland hade förödas av nazismens blodiga härjningar.

Att han först var emot judiska flyktingar för att senare se nazismens politiska människosyn på plats i Berlin förändrade hans eget perspektiv på frågeställningen, när han själv fick se hur nazismen krossade människor för att de råkade vara judar, de blev en viss förändring bland det högernationella skribenterna av Arvid Fredsborgs snitt.

Ola Larsmo har skrivit en gedigen och bra journalistisk och historisk bok om vad som hände den kvällen på Bollhuset 1939. En viktig bok att läsa om man skall kunna bekämpa rasismen.