Konst

Dr. Indies konstnoteringar

• Moderna Museets nya utställning Tid & Plats: Milano—Turin 1958–1968
  Norditaliens två viktigaste städer för design och konst följer den svenska efterkrigstidens modernism. Man ville förnya, börja om från scratch — nollställa konsten. Åtminstone ville en ny italiensk generation konstnärer födda på 30-talet och 40-talet rensa bort det gamla från konstens modernism. Futurismens arv började bli historisk och då ville den nya konsten — Arte Povera — hade som ambition att starta om från allra första början. Ny tid kräver nya tag. Det är därför den här utställningen både är fantastisk och fascinerande; lysande föremål som både är moderna, moderna även med dagens synvinkel på vad som räknas som modern. Utställningen är pedagogisk och kreativ på det där sättet att alla kan ta till sig konsten på utställningen. Det är en av de utställningarna som du kan insiktsfullt återvända till för att finna nya perspektiv och utläsa konstens kodord. Tack för det här; Moderna Museet.
• Konstakademien ställer ut sina 5- och 3-års-elever i fullt språng för att visa vad som sker inom den unga konsten. Här blandas det — högt och lågt. Det är som vanligt tycker jag med det som är dåligt och smått genialiskt. Utställningen visar upp en mångfald i bearbetning av material och likaså motiven är gjorda som man kan tänka sig att ofärdiga konstnärer under utbildning kan prestera för att visa upp sig inför allmänheten. Det finns en del verk som är urhäftiga, vars egenskaper borde uppvisa att framtiden borde vara säker. Jag diggar tanken att ströva omkring utan skygglappar. Att beskåda konsten utan att hela tiden bli för kritisk är skönt för min tappra själ. Det är en ärlig utställning jag bevittnar och mycket tycker jag om. En rolig utställning i slutet av maj.
  Det vilade en tung skimrande anda av Jan Håfström och Öyvind Fahlström över de nya konstnärstemperamenten. Sådant är bara intressant och trevligt i min värld.
• Kulturhusets olika fotoutställningar och konstutställningar är helt okej att beskåda.
  Nina Gorfer och Sarah Cooper är duon SEEK som ställer ut isländska sagor i en moderniserad form, en gotisk hybrid av dikt och myt. In a House of Snow är mörka historier applicerad på karaktärer de båda har ramad in i en historisk kontext. Själv ser jag skräckmotiven skymta fram lite löst i konturerna. Men det är begåvad och en rolig utställning.
• Världsberömda svenska fotografen Lennart Nilsson lämnar kroppens värld för att visa upp sina klassiska Stockholmsbilder från sena 40-talet fram till 60-talet. Bilderna har jag aldrig sett förut. Det är bland det bästa jag har upplevt på väldigt länge i konstsammanhang. Bilderna från min älskade hemstads förflutna är underbara uppenbara. Alla vi som har en nära relation till staden kan njuta av fina bilder från staden i världen — Stockholm.
• Trinidad Carrillo är en fotograf född i Peru men hon utbildade sig i Göteborg; numera vandrar hon likt en nomad mellan både Sverige och Peru. Hennes utställning Braiding bygger på hennes fotografier från Peru. Det är lite väl för arrangerade bilder för min smak. Det känns föga äkta utan mest förmedlar hon sina visioner om tid och plats — därvid människan kan mötas, mitt i tiden; centrala platsen som betyder någonting för människan. Den utställningen tilltalar inte mig på något sätt tyvärr eftersom hennes bilder är fina i färgtoningen men själva konstruktionen av bilden är för vag och tom för min smak. Men gillar du skarpa färger kan den bidra med någonting.
• Till sist har vi Moderna museets utställning Eklips — Konst i en mörk tid är en bisarr mörk gotisk, i vissa stunder väldigt blodig och mordisk. Men vår tid skildras ur flera konstnärers perspektiv. De deltagande konstnärerna är följande:
  Lucas Ajemian, Michaël Borreman, Nathalie Djurberg, Ellen Gallagher, Tom McCarthy/INS — International Necronautical Society, Paul McCarthy, Mike Nelson, Anri Sala och Dana Schutz. De mesta är förvirrande och nattsvart underliga motiv från dagens moderna konstvärld. Men se den om du vill uppleva lite konst bortom de vanliga, en del är spännande medan vissa verk är bara bisarra. Men aldrig likgiltig konst och det är väl relevantast i en uppgiven tidsepok är något som jag gärna påpekar så här i slutet i min lilla konstrond.