Rock/pop

Alanis Morisette — Flavors of Entanglement

Naturligtvis så borde jag glädjas över att jämställdheten ökades i med att det kom en rad med unga smarta begåvade självständiga rockbrudar. De förenade låtar om kärlekens problem med livet som ändå måste levas. Man kunde få en mental kartbild över vad kvinnligheten uttryckte sig genom musiken. Musikens makt kan vara stor och självtillräcklig. Men musikaliskt blev det istället kritvit supertråkig kommersiell rock som alltför mycket påminde mig om Bryan Adams osvängiga vita rock. Det är ingen bra utgångspunkt för musik som jag älskar.

Alanis Morissette slog genom 1995 med Jagged Little Pill. En dålig mainstreamrockplatta som jag aldrig kunde ta till mig helt enkelt. Vid det genombrottet hade andra trista artister såsom Tori Amos, Liz Phair, Jewel, Sheryl Crow och Natalie Imbruglia kommit ut med ungefär samam typ av skivor. Alla dessa artister slog igenom kommersiellt under 90-talet men få blev kanske superstars tack vare ett album; Jagged Little Pill. Men för min del är det mesta från Alanis Morrisette och medsystrar ointressant rockmusik fastän texterna kunde bygga på deras erfarenheter om att vara kvinna. Det är helt okej, fast det störande var den envetna brunstiga vita rockkänslan som saknade den där avgörande känslan.

Hennes nya skiva börjar med en bra låt, nämligen titelsången som bär med sig lite av kraften jag kan digga. Men snart är hon där igen med tomma kommersiella fega låtar som tydligen vill pröva sig fram. Men inget kan lösgöra energin till att bli en bra rockplatta. Utan Alanis Morissette fortsätter sin väg eller mål att bli en stel kvinnlig version av … Bryan Adams. Suck.