Rockmusik

Elvis Costello and The Imposters — Momofuku

Världens bästa Costello gör det igen!

Elvis Costello och hans senaste kompgrupp The Imposter går tillbaka till Elvis Costellos grunder genom att göra en gedigen rockplatta som påminner om hans debutskiva; My Aim Is True. Rock och lugnare låtar som avlöser varandra. Dessutom verkar han var på gott humör när hans spelar in den här skivan. Låtarna är lagom långa men som vanligt är lyriken hårdslående och sublimare så som jag är van med hans tidigare skivor. Jag har åter igen fallit för Elvis Costello och kan inte ta mig ur hans grepp. Jag har haft Elvis Costello som min personlige följeslagare i nästan 30 års tid — så jag kan inte låta bli att fortsätta lyssna på hans nya och väldigt starka skiva.

Redaktionens egen webbmasters Mr. Snaggus kan inte alls förstå min böjelse för Costello och hans verk. Mr. Snaggus anser att Costello är överreklamerad och det har Mr. Snaggus haft som åsikt sedan slutet av 70-talet. Medan jag däremot tycker tvärtom — Elvis Costello är precis så där bra han kan vara och faktiskt är. Den nya skivan bevisar det sannerligen väldigt väl. [Nej, det gör den inte alls det. Han är precis lika tråkig som alltid. Mr. Snaggus]

Skivan har 12 sånger väl förberedda och sånger är välformulerade så att varje liten stavelse får liv. Costello har även bjudit in Rilo Kileysångerskan Jenny Lewis som sjunger med på skivan. Det är ett bra val tycker jag. För hon har en fin röst och det ger Elvis Costellos skiva ett annat perspektiv och ett specifikt flöde i musiken. Men för det mesta är det Costello själv dom framför sina egna verk. Jag tycker om att balanserar sin musik mellan de mjuka balladerna som framförs med estetisk touch, sammantidigt som Costello förbinder sina sånger med kvalitativa brytningar i sina texter. Det är stilbrytningar i texterna som även speglar av sig i hans musik. Det går från rock till jazziga stycken, vilket förstärker själva andan i musiken.

Med det hela vill jag säga att Elvis Costello har gjort det igen, en bra platta.