Trubadurrock

John Hiatt — Same Old Man

Musiken är verkligen trygg när en gammal veteran som John Hiatt spelar upp till en långsam danslåt för frusna själar, då lyssnar man lite extra noggrant på vad han sjunger om för oss. Nu kan det bli lite för långsamt och lite för stillsamt den här gången. John Hiatt har under alla åren jag lyssnat på hans skivor förstått att lugna harmoniska sånger kan vara vilsam för stunden. Därför har jag alltid föredragit artister som John Hiatt, Ry Cooder, Neil Young eller varför inte Tom Waits mångbottnade skivor. De är artister som bygger sina sånger på sina livserfarenheter och dom känns solida.

Fast det går i perioder och man kan ibland behöva stunder då Nick Drake eller Leonard Cohen smeker mina öron med romantiska ballader. Men John Hiatt är ingen romantiker vilket hans nya skiva vittnar om. Han beskriver den mera gråmelerade verklighetens bilder, exaktheten i vardagens banala detaljer. Det är antiheroiska sånger som hyllar det vi lever för och strävar efter i våra vardagliga liv. Det är där i vardagen som vi kan få drömmen om att leva annorlunda eller leva för något större än vi själva. John Hiatt studerar livet och skriver bra texter om hur han själv upplever samhälle, människa och med ålderns rätt så suckar han lite lätt över tidens gång. Men den rena musiken däremot som skall underbygga det övriga låtarnas ställning, understödjer inte allting på rätt sätt — de är musik som alltför för vag för att lysa självständigt genom texternas meningar. Jag tycker att John Hiatt gör en svagare skiva därför att den blir lite stel i kanterna, lite för tråkigt komp som inte tillför skivan alltför mycket. Sådant är visst trist att konstatera men sanningen är att jag inte faller för John Hiatt den här gången.