Avantgardistisk rock

Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece

För mer än tion sedan, en lång tid, men det var då jag upptäckte Johnny Dowds musikaliska värld. Indiepressen och Aftonbladet Per Bjurman skrev om Johnny Dowds skiva — Wrong side of Memphis. En i mitt tycke briljant nattsvart rockmusik med bluesens svärta instoppad i varje korpsvarta strofer. Det verkade nästan som om Johnny Dowd hade doppad ned varenda bokstav i syra för att kunna spetsa till tilltalen i skivans texter. Som sagt var så var det en genialisk platta från dess inledning till dess avslutning. De mest intressanta med skivan att den handlade om djupa erfarenheter omkring livet mindre bemedlade sidor av det mänskliga livet. Johnny Dowd var ingen ny ung pojkspoling när han debuterade med sin skiva, utan en 50 årig man som hade sina tunga erfarenheter att hämta sitt stoft ut ur. Det tycker jag ger helt andra perspektiv på hur man gestaltar livets olika vändningar beroende på åldern bland de konstutövarna. Man genomgår olika faser och man låter tillvaron förflyttas när man lever sitt liv.

Det kom ut ett par fantastiska album från Johnny Dowd som hade kraft, vitalitet och särpräglade idéer hur man kunde förhålla sig till livet. Men så verkade Johnny Dowd plötsligt bli lite kändare och få mera budget vid inspelningarna men det var samma band som han hade bakom sig. Men det blev sämre och mindre oljade skitiga sånger. Välinspelade produktioner som förtog allting som var spännande med Johnny Dowds tidigare perioder. Jag blev pass över hur vältrimmade och anpassningsbara hans låtar och hur torr instrumenteringen blev helt plötsligt. Johnny Dowd höjde ambitionerna för mycket. Det svarta litterära skitiga musiken är numera alltför menlösa för min smak.

Hans nya skiva som bygger på idealet med temaplatta uppdelade i tre opus. 70-talets krautrock och proggrock är hans visionära lapptäckte — ett lapptäcke som formulerar klara tydliga mönster vad han vill med sin nya skiva. Men jag förlorarade intresset ganska snabbt eftersom den inte når upp till sitt ideal. Skissen var intressantare än själv utförandet den här gången.

Han försöker väöva, fixa ochh spegla en form av helhetsperspektiv på skivans tematiska situation. Men själv ser jag bara ett konstnärligt haveri och en tung skiva som inte bär eller kan bära upp sin egen misslyckande vikt. Totalt sätt i min åskådning av Johnny Dowd, så var han mycket bättre förr. Det här blir nog sista gången jag köper en skiva av Johnny Dowd. Mer eller mindre kände jag mig lurat på dikten och epiken. Sorry och adjö, mr Dowd.