Konsert

Einstürzende Neubaten på Berns i Stockholm 27 april

Många år har gått sedan Blixa och hans kamrater i Einstürzende Neubaten samlades under en motorvägsbro i Berlin där de slog på plåt och gjorde musik av skrot, metall och armeringsjärn. I hela 28 år har detta "instörtande nybygge", som namnet betyder, chockat och upprört. De har influerat såväl konstnärer som musiker inom vitt skilda genrer med sin unika kombination av punkig och akademisk attityd och fortfarande 2008 lyckas de med konsstycket att vara såväl innovativa som intressanta. Bandets musik klassificeras ofta som industri eller avantgarde men personligen tycker jag det är extremt svårt att kategorisera dessa pionjärer som tilltalar såväl synthare som punkare och rockers. Genom åren har de genomfört ett antal klassiska, och ibland till och med livsfarliga, konserter men nuförtiden är det ont om sågklingor som viner runt bland publiken och de trasiga kläderna och spretiga frisyrerna har ersatts av kostymer och vattenkammat. Trots det har bandet behållt sin värdighet och förväntningarna inför kvällens konsert var utan tvivel stora hos de flesta i publiken. Tyvärr är ju Berns inte direkt känt för att vara någon vidare konsertlokal. Visst, ståtligt och pampigt är det ju men burkigt ljud, hetta, trängsel och dålig sikt är allt annat än populärt bland besökarna som dessutom fick stå och svettas i flera timmar innan bandet kom ut.

Vid tiotiden var det i alla fall dags och väl på scen inledde de tyska herrarna med ett antal låtar från nya plattan Alles wieder offen. Scendekoren ramades in av ett antal lampor som såg ut att vara hämtade från en fabrik och då och då bars egentillverkade instrument och meterlånga rör ut på scenen vilket tillsammans med mer traditionella instrument bildade just den ljudbild som gör Neubaten så unika. Jag imponerades inte minst av Blixas fantastiska rörelsemönster, de tre trummisarnas urflippade och extatiska hamrande och stora delar av låtvalet som mest kunde härledas till de nyare skivsläppen. Möjligen var det några minuter kring konsertens mitt som blev lite småsega och långrandiga och visst hade de kunnat köra mer äldre material men trots detta var det en riktigt bra konsert och publiken tycktes älska varje sekund. Inte minst när hits som Sabrina från mästerverket Silence is sexy framfördes. Snygga var också de stora skoporna i taket som innehöll en mängd små metallrör, dessa släpptes ner på scenen i synkroniserad hastighet och bildade ett svårförklarligt men näst intill magiskt ljud när de träffade scengolvets skrot och metall. Dessutom fick jag ju det stora nöjet att avnjuta Blixas beryktade vansinnesskrik som på något märkligt sätt låter som ett instrument bland andra.

Blixa och resten av Einstürzende Neubaten må ha blivit äldre men de kan fortfarande överaska sin publik, kanske är det inte längre lika nyskapande och revolutionerande som för 25 år sedan men få torde vara besvikna efter denna ytterst välgenomförda konsert. Ett två timmar långt modernistiskt konstverk!

5 @@@@@

Stefan Pedersen