Musikkrönika

Lou Rawls — en stor crooner

Det är synd när det finns artister som gör stora mäktiga insatser under sin karriär men så verkar folk i världen glömma bort dem och man undrar med en blick som fladdrar omkring och försöker finna något att fästa blicken på, att finna något att fokusera blicken på så att frågan kan bli rätt ställd.

Frågan lyder som följande är det någon i läsarkretsen som verkligen kommer ihåg soulsångaren Lou Rawls? Han levde mellan 1935 och avled i cancer 2006. Han var mannen som började sin karriär så som många andra soulsångare, i kyrkor. Han var så pass god sångare att han sjöng med olika gospelsgrupper. Jag skrev om Lou Rawls i en gammal musikkrönika förut då jag belyste Lou Rawls och Joe Tex som artister men jag kunde inte låta bli och ta chansen att slå ett slag igen för hans musik. För det är så delikat och snygg musik som kom fram ur Lou Rawls musikaliska världar. Han kunde fånga in jazzen och sjunga soul på samma sätt som den store Sam Cooke gjorde under sina storhetsår.

Jag lyssnade nyligen i maj på storslagna hymner från hans finaste vokala insatser och det var soullåtar från 60-talets slut och inledningen av 70-talets finstilta och råare soul som kom ut från hans värld.

Lou Rawls hamnade ett tag hos Huff/Gamble på skivbolaget Philadelphia Internationell med dess lyskraft när det gäller fluffig luftig soul och nyskapande souldisco. Det var bland det bästa Lou Rawls kunde göra anser jag, för då kom han ut med bra låtar som hade discovibbar och hade var skickliga produktioner som jag tycker förstärker Lou Rawls röst på ett intressant sätt.

Men ändå återvände Lou Rawls då och då till den rena jazziga spåren.

Om jag skall söka favoritlåtar så har vi några fina att rekommendera: Lou Rawls version på Boxtopslåten The Letter. Den fina souldängan Encore som svänger så bra och är puritan finsmakar soul enligt min mening. Jag älskar hans passionerade backgrundssång på Sam Cookelåten Bring It on Home to Me. Den starka hiten Love Is a Hurting Thing. Så den sista låten är hans stora hit Dead and Street. Den låten gjorde han i samarbete med legendaren David Axelrod, en producent/kompositör som var anställd på skivbolaget Capitol. Det var på det skivbolaget som Lou Rawls spelade in sina låtar under 60-talet fram till det tidiga 70-talet.

Andledningen att jag skriver ytterliggare en musikkrönika för att hylla Lou Rawls gärning beror på att jag ständigt återkommer till hans musik i någon form. Lou Rawls är en av mina personliga hjältar. Men inte bara därför vill jag uppmärksamma hans gärning, utan det handlar om att han är en av de stora artisterna som borde få en evig plats i varje musikälskares hjärta.