Vuxenpop

Neil Diamond — Home Before Dark

Isobel Campbell & Mark Lanegan — Sunday at Devil Dirt

Martha Wainwright — I Know You’re Married but I’ve Got Feelings Too

Neil Diamond har aldrig haft någon riktig betydelse för min personliga del. Denna 67 åriga sångare/låtskrivare har skrivit sånger åt bland annat Elvis förom åren. Men det var länge sedan det skedde. Men de senaste åren har Neil Diamond anlitat Rick Rubin för att spela in sina senaste skivor. På både 12 Songs och den nya Home Before Dark så får vi låtar som faktiskt är riktigt bra. Rick Rubin gör samma jobb som han gjorde med Johnny Cash innan Cash avled. En briljant produktion med starka svarta sånger som passar den stil Neil Diamond utvecklade med rösten och sångstilen på de båda skivorna. Visst får jag associationer till Johnny Cash och Bob Dylan när dessa herrar vill förmörka våra sinnen med nattsvarta poetiska låtar. Men Neil Diamond når inte upp till de stora fantomerna men skivan Home Before Dark är bättre än vad man kan tro. Kritiken har inte varit nådig om man läser svensk press men den är orättvis anser jag.

Rick Rubin har tagit hjälp av flera musiker från Tom Pretty & The Heartbreakers band, Kike Campbell, Benmont Tench och studioräven Smoke Hormel och det finns en vacker fin duett där Natalie Maines från The Dixie Chicks sjunger inlevelsefullt tillsammans med Neil Diamond. Plattan saknar svaga spår utan håller rakt igenom därför att Rick Rubins prosuktion är full av genial svärta och skivans konstruktion bärs upp av att låtarnas kompositioner är tillräckligt starka och smarta vilket innebär att det blir ett helgjutet koncept. Jag diggar verkligen Neil Diamonds nya skiva till skillnad från de flesta skribenter som tycker att skivan är mördande tråkig. Dom har helt enkelt fel i detta ärende gällande vår gamle låtskrivare — Neil Diamond.

Om vi övergår till Mark Lanegans mörka djupa basröst som kontrasteras emot den ljuvliga vackra kvinnlighet som sångerna bär drag av. Isobel Campbell bor i Skottland, Glassgow. Hon skriver sånger vars anda manifesteras av det är nattsvarta kärleksballader. Hon sände över dem till Mark Lanegan i USA, de blev inledningen till att de släpper sin andra gemensamma skiva. Den är ännu bättre än deras första platta. Låtarna är djupare, andligare insiktsfullare. Mark Lanegan låter romantisk när han sjunger, sången är på något sätt väldig basal med mörkare toner. Allting på skivan bläddrar sig genom våra bredaste känslolägen, men väl balanserad gentemot hysterin som det lätt kan slå över till. Skivan passar alla människor som någon gång älskad en annan individ på det där viset att man lever mellan hat och kärlek, liv och död. Vi alla som någon gång älskad en människa vet vilka själsdjupa avgrunder vi kan passera för kärlekens skull.

Isobel Campbell är en bra låtskrivare som förenar kärleken till texterna hon nedtecknar och får den att passa det sätt Mark Lanegan sjunger den på. Ett ljuvligt mörkerseende uppvisar skivan när det gäller kärlekens teman. En av årets starkaste utsläpp.

Om jag plockar fram Martha Wainwrights nya skiva blir jag däremot besviken på eftersom den saknar lite av det hon haft på sina andra skivor.

Det spelar då ingen roll hur många kända musiker hon inbjuder till att medverka på sin nya skiva. Pete Townshend (The who) Garth Hudson (The Band) och Donald Fagan (Steely Dan) är tre kända namn som varken för skivan framåt eller gör den rättvisa. Det är en skiva som varken har bra låtar eller något som sticker ut ur mängden av skivor. Det är synd att hon inte får till det ordentligt med sina kompositioner, för jag vill inte lyssna på radiovänliga hits utan jag vill ha på gedigen seriös bra musik utav Martha Wainwright. Jag väntar istället på hennes nästa skiva och hoppas att den fullföljer hennes andra bättre sidor av myntet.