Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Två mästerverk där musiken finner sin egen inneboende kraft i den råa energi som de båda artisterna besitter i överflöd av. Det finns även kopplingar mellan artisterna som är tydliga på många sätt. När Iggy Pop och hans The Stooges höll på att upplösas och ändå skulle albumet Raw Power spelas in enligt planen. Men Iggy Pop tappade fokus i droger och sex. Fast en del av låtarna fanns på skrivstadiet. Då kom David Bowie in i Iggy Pop liv och ville styra upp inspelningen av Raw Power genom att inbjuda Iggy Pop till London för att spela in materialet på plats i London.
Iggy Pop for över och inledde sin legendariska vänskap med David Bowie som fick nästan mytologiska dimensioner under decennierna som gått. Det mesta handlade om Iggy och Bowie hade haft sex med varandra. En frågeställning jag inte tänkte fördjupa mig i den här artikeln. Et intressanta är att vänskapen med David Bowie fick Iggy Pop att ta steget ut till en egen solokarriär som gav oss andra bitar av Iggys personlighet. Till den skivan hade Iggy rekryterat en ny gitarrist, James Williamson, som ersätter Dave Alexander i bandet. James Williams åker också över till London för att skriva sånger till plattan.
De skriver åtta låtar som är ohyggligt bra och bestående låtar som nästan har den kraft som deras debutskiva fortfarande har/hade. Jag älskar låtar som heter Raw Power och Search and Destroy därför att dessa låtar gör mig sådana jävla kickar att man dansar skallen av sig själv hemma i min lägenhet. För när Iggy kommer i gång då vill man bara skrika ut i hysteriska tonlägen: No Fun. Jag kan också nästan påstå till en fantastisk kvinna I Wanna Be Your Dog när det infaller vid någon punkt i tillvaron då livet blir kul igen. Raw Power är en skiva som krossar det mesta av vad dålig smak är hos folket.
Iggy Pop producerade skivan själv och Bowie mixade skivan till dess färdiga resultat. Det var första gången Iggy producerade en skiva över huvudtaget. På deras debutskiva var det The Velvet Undergrounds egen John Cale som gav liv och blod åt skivans köttsligare stycken. Raw Power blev till slut själva finalen på The Stooges karriär och det blev ingen dålig slutspelsplatta. Jag måste tillstå att någon aggressivare och ståtligare protopunkplatta kan man inte önska sig här i livet.
David Bowies skiva Scary Monsters (And Super Creeps) är hans mest rockiga och spännande skiva som jag skrivit om förut i Blaskan 2007. Den är så cool och så starkt framfört och den har ingen tvekan när Bowie släpper lös musiken. Det är av hans allra bästa skivor som inleder 80-talets mest tidsenliga stilar inom musik, mode, konst och den nya videotekniken. Jag får fortfarande gåshud av skivan. Det bevisar dess storhet att den klarar av det 28 år senare.
Karl Ove Knausgård — En tid för allt
Marina Lewycka — Två husvagnar
Mario Rigoni Stern — Giacomos tid
Philip Roth — Envar & Michael Ondaatje — Divisadero: Annas bok
Suzanne Brögger — Sölve: En plats i Danmark
Trezza Azzopardi — Ett blått brus & Niccolò Ammaniti — Mellan himmel och jord
Christer Berglund — I dödens väntrum
En litterär blick mot Thorsten Jonssons roman Konvoj 1947
Alanis Morisette — Flavors of Entanglement
Def Leppard — Songs from the Sparkle Lounge
Dr. Indie vandrar omkring i Meat Puppets musikvärld
Elvis Costello and The Imposters — Momofuku
Erykah Badu — New Amerykah Pt. 1: 4th World War
Johnny Dowd — A Drunkard’s Masterpiece
Kimmie Rhodes — Walls Fall Down; Josh Gracin — We Weren’t Crazy & Tift Merritt — Another Country
Lil Wayne — We the Best & Jay-Z — Fade to Black
Madonna — Hard Candy (Dr. Da Capo)
Madonna — Hard Candy (Dr. Indie)
Mist — On High Heels & Not to Be Televised
Robert Forster — The Evangelist
Royal Hunt — Collision Course: Paradox II
T-Bone Burnett — Tooth of Crime
The Lurkers — Fried Brains; Mudhoney — The Lucky Ones & No Age — Nouns