Rock

T-Bone Burnett — Tooth of Crime

Det är ingen skiva som jag förväntade mig skulle låta så här dyster och experimentell men det gör den, och bara det får skivan att bli så mycket intressantare. T-Bone Burnett är idag en erkänd producent bakom flera skivor i olika genrer som visat upp hans kännetecken som stavas kvalitet. Han producerade alltifrån Elvis Costello, Delbert McClinton och Gene Clark som exempel i början av hans karriär. T-Bone Burnett är även känd som kompmusiker åt Bob Dylan under hans klassiska Thunder Revue tour 1975 vilket är en legendarisk turné. T-Bone Burnett ville även hylla Roy Obison genom att spela in en fyllig och bra tribute-skiva på 80-talet.

Det här är bara några av milstolparna under livets färd som vår gode hjälte har tagit för sig under decennierna han varit aktiv musiker på flera sätt.

T-Bone Burnett har renommé i musikvärlden som han förvaltat bra under årens lopp. Så det därför helt naturligt att han spelade med som kompmusiker och supporter till Robert Plant och Alison Krauss gemensamma konserter. T-Bone Burnett var klart den coolaste killen i bandet som gav sig hän åt musiken som han hjälpte till med att framföra på scenen.

Fast borde det handla om hans nya skiva som bryter mot de traditioner och regler för hur man skall följa en musikalisk vision.

T-Bone Burnett är mest känd för att spela rootsrock och min värld gjorde han egna gedigna soloplattor inom genren. Men det är tydligt att T-Bone har förändrad sin musikaliska image till något utöver den vanliga rockmusikens manér. Nu för tiden handlar det om tio sånger som dels tyder på textmässig och kompositionsmässig nymornad insikt om förändringens vindar behövdes. Det nya är flerbottnade och har undanliggande dimensioner som framträder tydligare på skivan. Man kan säga att musiken har flera lager som skalas av så att det blir den nakna sanningen uppenbarad framför dig. Insikter och insikter är två nyckelbegrepp för att ta till sig T-Bone Burnetts nya låtar.

Låtarnas konstruktioner bygger på helt andra premisser än vad jag hört förut med honom. Nu är låtarna filosofiska med betydelsefulla undermeningar som kan vara svårt att greppa för mig. Det gäller att lyssna med öppna sinnen och finna det där undanglidande som kan tyckas störa låtarnas röda tråd. Själva musikens ram är också lika abstrakt som texterna är abstrakta.

Men ändå söker skivan att uppnå en helhet därvid text och musik är byggstenar som inte skall förändras utan transformeras till bra låtar till bra komp. En av årets mest intressanta skivor.