Punk/undergroundrock

The Lurkers — Fried Brains

Mudhoney — The Lucky Ones

No Age — Nouns

För 30 år sedan så släppte punkarna i The Lurkers sin debutskiva och 30 år senare så släpper de sin nya skiva. Den är förvånansvärt vital och pigg punk som faktiskt fungerar alldeles utmärkt trots åren har gått. Gubbarna eller punkgubbarna gör en annan punkgubbe som undertecknad väldigt glad i hågen. För deras skiva är rolig punk som har kraften och poserna i behållning vilket roar mig oerhörd. Den gamle medlemmen Arturo Bassick är tillbaka med en starkt uppsamling sånger som kanske inte har gnistan kvar i texterna. Men musikalisk är det inget fel på The Lurkers. Utan det handlar om som vanligt om ett sjuhelvetets drag från gamla punkare som tar steget ut i de okända postmodernismens punkvarv. Tack för det.

Mark Arm i Mudhoney är tillbaka med en ny skiva som man kan kalla för skramlig indierock för oss äldre älskare av protogrunge. För det är Melvins och Mudhoney som blev grungerockens första mästare och grundare på skivbolaget Sub Pops utgivningslistor. Nirvana som i sin tur hade både Melvins och Mudhoney som förlagor blev själva symbolen för grungerocken. Men det är en annan historia. Mudhoney saknar kanske skärpan i sin musik och det kan bli lite monotomt i det långa loppet. Låtarna har en förmåga att låta likadant hela tiden. Men råheten och äktheten i dessa 40 plusare är det inget fel på i alla fall. Men Mudhoney har inte kvar det där speciella som jag upplevde i slutet av 80-talet då jag köpte plattor med Mudhoney. Den nya skivan är okej och spännande men saknar substansen i totaliteten då man vill inringa bandets forna storhet.

Fast jag ger inte upp bandet i fråga utan det är fortfarande tillräckligt bra för att jag skall gilla läget så att säga.

No Age har varit med i hardcoresvängen först i slutet 90-talet och ända in på 2000-talets början. Men nu är handlar det om en duo som gör obekväm snygg indierock med noiseintryck. Stundtals liknar de bandet Deerhunter med sina malande basgångar och ljudlika snärtiga depprock. Tjusigt att det går göra sådan musik och den är ändå flexibel och sublim. Trevlig musik för harmoniska The Curegotarockare som kommer fram i ljuset från sina källarlokaler. Detta är någonting som ni alla borde lyssna på en regnig seg dag.