Blaskan #6 2008

Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Ber om ursäkt för förseningen. Webmastern.

Avledare

Ångest och tonåringarnas strulliga sätt att hantera sin omvärld kan ibland bli en ursäkt att få bete sig lite hur som helst. Man klan då luta sig tillbaka och säga saker i stil med… men jag är ju tonåring och förväntas göra obegripliga saker som ni, de vuxna, inte begriper sig på.

Begreppet tonårsångest har varit ett laddat ord under flera decennier eftersom det tycks vara allmänt erkänt att man skall uppleva någon form av ångest när man är ung. Det som fångat in det ordet bäst är musiken. I Sverige var det två band under 90-talet som fångade in stämningarna och gjorde mörkret begriplig — Kent och Broder Daniel — konkurrenter och räddare i nöden, samtidigt. Båda banden stod för fina skildringar av tonårens svärta så som många upplevde dem.

I Sverige skall nu två av våra största band lägga av efter flera år. Det ena bandet är som ni redan vet The Hellacopters och det andra är Broder Daniel. På festivalen Way Out West i Göteborg så kommer det att bli bandets sista spelning någonsin, i alla fall enligt bandet själva. Det är begripligt att Broder Daniel lägger ned sitt band. För numera är det endast tre medlemmar kvar i Broder Daniel sedan Anders Göthberg tog livet av sig tidigare i år. En tragisk omständighet som jag förstår förtar lusten att fortsätta spela under namnet Broder Daniel. Henrik Berggren, sångare, Lars Malmros och Theodor Jensen är de enda återstående medlemmarna i bandet. Theodor Jensen har redan sitt eget band vid sidan om så hans musikaliska liv går vidare. Så det finns inget som håller bandet samman på samma sätt längre.

Sveriges charmprins Håkan Hellström lämnade Broder Daniel redan 2002/2003 för sin egen framgångsrika karriär, men han kommer inte spela med på den sista spelningen enligt informationen som finns officiellt.

Så nu är slutet nära och jag tackar Broder Daniel att ni på slutet fick mig att älska er musik. Från början var det Kent som gav mig kärleken till mörk svensk indierock men under 2000-talet övertygades jag om skönheten och svärta i Broder Daniels musik. Tack Henrik med kompisar.

Stefan Hammarén — Melåhner o Smörgromskrasse

H:ströms

Aha, många av våra etablerade kritiker har haft svårt för Stefan Hammaréns nya märkliga diktsamling; de vet inte vad det skall göra med hans texter som för dem företar sig vara alltför abstrakta och obegripliga att läsa. Det är lite märkligt att sådana författare fortfarande kan få kritiker att skaka på skallen. Eftersom experimentell konst har funnits i över hundra år borde vi vara vana med att läsa sådana texter som slår sönder språkets logiska konventioner och regler. Men icke, sade Nicke, fortfarande kan vi se moderna exempel på att vissa författare fortfarande väcker viss irritation bland de ledande kulturens profeter.

Ett bra exempel är finländska poeten Gunnar Björling, han väckte tidigt uppror mot språkliga regler och skapade sina egna motiv och tankar som kraftfullt bröt mot det vanliga. Leif Fribergs avhandling från 2004 försöker spåra Gunnar Björlings utveckling som ledde in honom till en specifik modernism. Det är en intressant utveckling som jag också kan se lite av i Stefan Hammarén senaste attacker mot språkliga konvenansen och dumheterna som sprider sig inom kulturlivet.

Blaskans chefredaktör ser och läser med nöje en diktsamling som är svar på glödande kärlekslivets vedermödor. Stefan Hammarén klarar galant av att på sitt eget sätt forcera formuleringar bortom språkets uppenbara fixstjärnor. Nu råkar undertecknad känna till lite grann omständigheterna till dikternas tillkomst. Fast det är en uppenbarad njutning att få känna piskrappen och dikternas sårbara svärta, livets svingar sig, klöser direkt tilltalet mot hjärtats agenda. Visserligen är det en bok som skiljer sig från flertalets andra mödosamma verk.

Boken sätter grönsaker i centrum och det är som att upptäcka den där trädgården med underliga maskiner som Raymond Roussels i sina böcker så gärna nedtecknade. Jag skulle vilja påstå att Stefan Hammarén är frände till våra gudar inom avantgardet. Alfred Jarry, Apollinaire, Max Jacob, Henri Michaux och Raymond Queneau. Det är namn på några av mina favoritförfattare som kunde konsten att vränga till språkets regler; postmodernismens yttersta uppbrott från språket var det dessa författare sysslade med. Det är Stefan Hammarén som bäst konstruerar språket på det där hederliga postmoderna sättet som utvecklar språket så att vi alla kan titta i spegeln och vrida våra käkar ur led. Skrattet tystnar aldrig och Stefan Hammarén fördjupar språkclownens friska anlete.

Med andra ord har textingenjören slagit sönder larmet och vi läser hans vilda visioner så att vi bli lite större som människa.

Till sist i Blaskan kunde chefredaktören se Anna Järvinen live för första gången i min hemkommun, Järfälla. Min hjältinna spelade med band på nationaldagen 6 juni i Riddarparken i Jakobsberg. Jag kan inte säga att det var den bästa konserten på grund av publik och plats. Men hennes delikata pop var ändå störst i världen, den dagen.