Indierock

Bloc Party — Intimacy

Bandet har knappast fyllt skålen till bredden ännu tydligt med sitt koncentrat av punkfunkigt stök från Gang Of Fours musik och slarvig hoprafsat Franz Ferdinand dansrock. Men det är tyvärr så att Bloc Party har bara släppt ett vettigt album — och det var deras debutskiva Silent Alarm. Efter det albumet har det barkat åt skogen mest. Tråkiga försök med att låta som sina förlagor fast med mindre snygga melodier och texter om Londons baksidor. Mike Skinner från The Street och Kele Okereke från Bloc Party har vissa gemensamma punkter i sina låtar då de båda beskriver ett solkigare London, ungefär som att läsa en Ian Rankins deckare som utspelar sig i Skottlands, fast berättar något Glasgows utveckling med perspektivet ond bråd död. Så skulle vi nästan kunna tolka Bloc Partys nya skivas texter. Men den nya är snäppet bättre än förra albumet men det säger i själva verket ganska lite om dess kvalitet. Det är som att välja med tråkig och fantasilös musik. Jag tror att jag snart borde lämna Bloc Party åt sitt öde känns det som. Bandet har förbrukat mina eventuella starka känslor för bandet för alltid; verkar det som. Några få bra spår sedan är resten röd öken fast utan öknens skönhet.