Korta musikrecensioner XLII

Maggie Reilly — Rowan

Vi är många som stött på Maggie Reilly genom sina insatser på geniet Mike Oldfields fina skivor, Crisis, Discovery och QE2 under tidiga 80-talet. Det var där mina kontakter var med henes vokala röst. Men hennes egna soloplattor har jag sämre koll på, det vill säga ingen kontakt med alls. Så detta blir första egna skivan från 2007 som jag lyssnar på. En fin sublim folkrockplatta med gyllene guldkantade sånger från en kvinna som vet vad hon sysslar med. Den här skivan är en dubbelcd som innehåller en femspårs skiva med material som är hur lugn och behärskad som helst. Med andra ord fungerar Maggie Reilly hur bra som helst på egen hand.

Maggie Reillys andra skivor är något som jag numera skall introducera i mitt musiklyssnande.

Venom — Hell

Cronos och hans trio i Venom må vara den yttersta influensen för black metal/death metalscenen. Men det gör knappast hans band bättre för det. Jag anser snarast att Venom är ett av världens mest överskattade band; och samtidigt ett undermåligt skitband. Deras två plattor, Black Metal och Welcome to Hell är visserligen klassiska inom genren. Men både jag och Dr. Rock har försökt oss på deras skivor i olika tillfällen. Men vårt slutomdöme blir ändå att bandet är vedervärdigt uselt. Nya skivan är usel adrenalinstungen metal som är tjatig trist och stentråkig på samma gång. Jag måste tyvärr skicka iväg skivan för alltid till någon sämre öde ö.

Gabriella Cilmi — Lessons to Be Learned

Det är nästan en chock att lyssna på en så pass ung tjej på 17 år med en röst som om hon hållit på et helt liv. Det är också på debutplattan vansinnigt bra låtar som borde knäcka vem som helst inom musikindustrin. Men Amy Winehouse och Josh Stone har fått en urstark konkurrent som har mera med ängeln Duffy att göra än med överskattade Amy Winehouse. En debutplatta som det verkligen fräser om. Sådant borde världen få veta mera om.

Katy Perry — One of the Boys

Kan man aldrig slippa unga snygga tjejer som stiliseras med popkulturella referenser till supertråkiga Alanis Morissettes musikvärld. Här kommer numera Katy Perry somgör kommersiell tråkig rock. Hennes låtar skall handla om heterosexuella pojkar som påminner i stilen om gay men inte är det. Oj vad spännande de är med det temat. Några andra låtar handlar om av vara lesbisk, eller lek med lesbiska texter. Tja sådant har vi hört förut. Nej i min värld gör Katy Perry för klichéfylld musik. Det är ingen ny genial Lilly Allen vi kan höra på den här skivan. Utan radiorock med skval som agenda.

Cyndi Lauper — Bring Ya to the Brink

Hennes nya skiva är inte så pjåkig utan kan sägas vara bättre en vad man kan förvänta sig, långt från den totala katastrofen som det skulle kunna vara. Cyndi Lauper gör knappast någon revolutionerande musik. Det blir lite fejkdisco som det lät på 80-talet. Cyndi Lauper vill gärna göra musik i samma stil som Madonna eller Kylie Minogue lyckats med under de senare åren. Men därvid lyckats inte Cyndi Lauper speciellt bra med den sortens klubbmusik, Hennes disco känns lite påklistrad och sökt. Hon kan inte göra någon form av het musik utan då får det bli de näst bästa. Lite lagom disco för en tröttare och äldre publik. I och för sig är det väl inget fel med det. Hon vill ha någonting av sin gamla publik kvar. Men jag tror att hennes gamla 80-tal är förbipasserat på något sätt.