Retro XLII

Bill Laswell — Panthalassa

Multiinstrumentalisten Bill Laswell är mannen som gav oss två intressanta egna band inom fusion/avantgardemusiken — Material och The Golden Palominos. Båda banden är specifika i sin musik. Billy Laswell hade även en bra sångerska i Material — Nona Hendryx. På den här skivan så remixar Bill Laswell Miles Davies låtar från sent 60-tal. Det är långa jazziga funkversioner och lite friform jazz i samma stöpta form. Det är en av de läckraste moderna jazzplattor som jag har hört på länge. Det var faktiskt Kjell Alinge i de senaste radioprogrammen i Eldorado som uppmärksammade mig på den här skivan. När jag köpte den så insåg jag raskt att det är en delikat modern jazzskiva som man kan njuta av i de mesta sammanhangen. Låt er förföras av Miles Davies i nya former tack vare Bill Laswells egna fiktiva versioner av hederliga bebopjazzlåtar.

Carole King — Welcome Home

Carole King är en av vår tids främsta låtskrivare som skrev hits på hits åt andra artister under 60-talet. Hon skrev låtar tillsammans med teamet Leiber & Stollar. Hon fick redan en hyllningssång av Neil Sedaka med Oh Carol Neil blev förälskad i henne 1959. Men hon returnerade med låten Oh Neil. Hon träffade tidigt Neil Sedaka och Paul Simon i skolan; de hade alal samam ambitioner att skriva sånger och slå igenom uti i stora världen.

Fast det var när hon mötte och gifte sig med Gerry Coffin som hennes låtskrivarsnille kom till bruk på låtskrivarverkstaden som Don Kirshner ägde och kallade för Brill Building. Gerry Coffin, Carole King, Doc Pomus och Mort Shuman var några av de många låtskrivarna som producerade många hits.

Carole King skrev drösar av hits åt Bobby Vee, The Beatles, Little Eva, The Monkees, The Shirelles, The Drifter, The Chiffons, Aretha Franklin, The Drifters och The Chrystals bland de många. Carole kIngs egen solokarriär blev först aktuell under 70-talet. Hennes största skiva är Tapestry från 1971. En galant vackert estetiskt mästerverk där varje låt hade eget liv, blod och kött på sina ramar. Den här skivan som jag lyssnar på i nyutgåva i en specifik version, når knappast samma anda som hennes tidigaste 70-talsalbum. Men den har viss charm att dela ut till sina lyssnare. Man kan njuta av den i små doser helt enkelt.

Strindbergs — Släktklenoder 1982–1984

Det var när KSMB började sjunga på sista versen som band som Johan Johansson började samarbeta med sin gode vän Janne Borgh och skriva några låtar tillsammans.

KSMB bör väl nämnas som bandet med kultstämpeln som befann sig strax bakom Ebba Grön. De fick aldrig riktigt den där stora breda karriären som de faktiskt skulle ha förtjänat som band. I vår redaktion brukar Mr. Snaggus påpeka att han tycker att KSMB är det bästa punkbandet; eftersom de hade bra samhällskritiska texter och starka melodier som gjorde deras musik extra bra.

KSMB gick till slut i graven och ett stycke rockhistoria försvann med det bandet. Fast Johan Johansson och Janne Borgh lade grunden genom sitt gemensamma låtskrivande till Strindbergs. Ett band med två influenser från två olika grunder som utgjorde Strindbergs rocklåtar. Janne Borgh kom närmast från modspopbandet Moderns. En grupp med fåtaliga singlar och ett halvdant album producerat av Lasse Lindbom. Jag måste säga att Moderns aldrig var något att ha. Däremot var deras projekt Strindsbergs något annorlunda, ett suveränt rockband som skrev fina visor fastän i rocktappning. Jag tycker att Johan Johansson verkligen kunde skriva underfundiga texter med den där extra snurren som gjorde Strindbergs roliga att lyssna på. Jag såg Strindbergs två gånger live och jäkla i min själ vad Strindbergs kunde röja runt på scenen på den tiden. Nu när jag sitter med cd-samlingen Släktklenoder och minns de få korta ögonblick bandet existerade, så kan jag säga att Strindbergs var ett av mina favoritrockband, under den tid som var.

Bill Haley — Bill Rocks

Utgiven av tyska skivbolaget Bear Family 2007

Bill Haley föddes 1925 i en förort till Detroit och blev den första vita stjärnan inom rocken. Men avled ensam — bortglömt intill gränsen till Mexico. Få minns att han faktiskt kunde skapa stor musik under sin karriär. Han har dömds hårt av musikhistorien som den vita killen som gjorde rockmusiken mesig och utslätat i urvattnade cover av låtar som är bra i sina originalversioner. Javisst kan det till viss del stämma. Men tänk att Bill Haley började spela lite western swingmusik och gjorde lite countrydoftade sånger innan han till slut på kommersiella skivbolag började göra vita covers på svarta r & b-sånger. Hans ideal var Louis Jordans shower på scenen. Det var själva rytmen som utgjorde basen i Bill Haleys uppträdande. Hans grupp hette på den här tiden Saddlesmen och fick skivkontrakt med Atlantic Records. Bill Haley vandrade faktiskt mellan olika bolag ett tag, eftersom en del skivbolag var underbolag till de stora jättarna. Bill Haley lät döpa om sitt band till The Comets och de fick smärre hitar runtomkring USA men fortfarande var de inte kända i det stora. Utan det var Hollywood och filmen Vänd dom inte ryggen med sin originaltitel Blackboard Jungle med Glenn Ford som en moralisk tuff lärare. Då fick han en hit med Rock Around the Clock och plötsligt under en natt blev både film och låt något hela världen talade om. Bill Haley blev en fixstjärna för rockmusiken. Men det riktigt intressanta skedde bortom Bill Haleys musik. Sam Philips skivbolag Sun Records skulle snart låta höra av sig med sitt stall av stora artister. Elvis ”The King”, Jerry Lee Lewis, Little Richard, Johnny Cash och andra artister var givetvis råare och grymmare än den lagom tuffa vita Bill Haley. Naturligtvis blir han en medioker artist om vi jämför med Sun Records djupare förankring i den svarta bluesen, r & b och countrymyllan. Då framstår Bill Haley som artig stillsam medelklassrock. Men jag älskar ändå många av Bill Haleys sånger och Bear Familys samling är guld värda.

Jethro Tull — This Was

Det är 40 år sedan som Dr. Rocks eviga favoritband Jethro Tulls debutskiva This Was kom ut på skivmarknaden. Den innehöll alltifrån progressiv jazzrock till psykedelisk rockig blues över till rena rama friformjazzövningarna. Framförallt låg skivan bas i en mera bluesig stil. Ian Anderssons flöjt och sång vibrerar stort på skivan. Gitarristen Mick Abrahams var en god låtskrivare som bottnade i folkrocken/bluesen med sitt gitarrspel. Det är en överraskande platta, mycket mera än vad jag kunde tro. Det är faktiskt första gången som jag lyssnar på Jethro Tulls debutskiva. Den är en magisk flämtande låga som behöver mycket näring. Ta till den och lev livet.

Bobby Hebb — That’s All I Wanna Know

Hebb har skrivit flera sånger åt artister eller åt sig själv än vad man kan räkna upp sedan mitten av 50-talet. Han är i dag 70 år och gör fortfarande skivor. Tänk er en kille som skrev sånger åt James Carr, Frank Sinatra, Ernestine Anderson, Bill Henderson eller Anita O’Day. Bobby Hebb har turnerad med gamle countryräven Roy Acuff på tidiga 50-talet. Han tolkade även Hank Williams sånger. Här slutar jag med att räkna upp hans otaliga insatser inom musiken. Det intressanta är att hans fåtaliga egna skivor är superbra och varma bluesiga klasiska soulalbum. Den här skivan som utkom 2005 var hans första på 35 år och den är häpnadsväckande cool på alla dess sätt. Titellåten är hämtat från en av James Carrs gamla hitar. Bobby Hebb både tolkar sina egna låtar och andras verk. Vi har Bobbys egenhändigt skrivna låt When Love Goes Wrong som Lou Rawls ursprungligen sjöng in. En bra finstämd version av Hank Williams Cold Cold Heart vars andliga styrka Bobby Hebb förstärker. Som sista låt på skivan finns sången Love Love Love vilket var en klassisk soullåt från debutskivan; den tillhör tveklöst albumets höjdpunkt. Bobby hebb är en artist som alla våra läsare borde upptäcka.

Van Dyke Parks — Song Cycle

Den här mannen har arbetat som arrangör, låtskrivare och musiker i en mängd olika sammanhang. Tim Buckley, Judy Collins, Harpers Bizarre, The Byrds och framförallt Beach boys och Brian Wilson är några exempel på Van Dyke Parks. Hans eget första soloalbum Song Cycle utkommen 1968 är ett mästerverk med märkliga psykedeliska orkesterstycken som knappast liknar något annat som jag hört. Det är som om du gjorde ett soundtrack till en hipp 60-talsfilm eller en brittisk tv-serie från samma decennium. Musiken är störig och märkligt återhållsamt. Som en sublim blandning av populärkultur och små stänk av klassisk musik i enda svep kan man säga. Det finns modernistiska inslag i varje ton och en skön känsla av anarki i arrangemangen. Van Dyke Parks leker och påminner oss om att fantasin måste få leva sitt eget liv stundtals, annars stagnerar vi som människor. En helt annorlunda platta än vad man förväntar sig.

Sniff ’n’ the Tears — Best of Sniff ’n’ the Tears 1996

Vissa minnen av band kan man aldrig glömma bort. Men Sniff ’n’ the Tears är ett sådant band som radioprogrammet Eldorado lanserade mer eller mindre i Sverige, även om jag hörde bandet redan 1979 med hiten Driver’s Seat i radion. Men det först 1980 jag köpte det fina albumet The Games Up som faktiskt var ett softrockalbum med mjuka rocklåtar som påminde lite grann om The Motors musik. Det album som jag älskade mest var deras bästa album Love Action. Omslaget är målat av sångaren/konstnären Paul Robertson. Jag minns hur jag verkligen diggade omslaget med flickan som var Paul Robertsons hustru avporträtterat. Det var ett omslag jag studerade väldigt länge. Dessutom var bandet i Stockholm på konsert 1981, vilket jag såg och tyckte om. Jag kunde även se Paul Robertson på Måndagsbörsen live och han blev intervjuad i Eldorado. Det var en tid Sniff ’n’ the Tears hade flyt med sin musik. Love Action har flera starka låtar förutom titellåten; The Driving Beat, Snow White och min favoritlåt Steal My Heart. Jag minns i samband med den här skivan köpte jag min första walkman; i den så spelade jag låten Steal My Heart för mig själv i samband med att jag såg Paul Robertsons målningar som ställdes ut, när bandet spelade i Sverige. Han målade realistiska motiv som jag då tyckte var fantastiska. Det var min tredje konstutställning som jag hade varit på. En helhetsupplevelse med Paul Robertson och Sniff ’n’ the Tears under våren 1981. Året efter upplöstes bandet för alltid.

Steve Young — Rock Salt & Nails

Ännu ett geni som idag nästan är bortglömd i musikhistorien, men är ändå en av de mest prominenta låtskrivarna i USA. Waylon Jennings, Townes Van Zandt, Lucinda Williams, The Eagles och Joan Baez är de artister som spelat in versioner av Steve Youngs låtar. Hans egna skivor är inte så kända men det är fantastiska skivor som är vakna och välkomponerade alster. Min egen favoritskiva är hans debutplatta från 1969. En fascinerande vacker platta med stora sånger som går via country, soul och klassisk rockmusik från södern. En platta som vågade göra skönmusik. Steve Young kan man tänka sig delade samma musikaliska vision av den kosmiska musiken som hans gode vän Gram Parson. Gram och den klassiske Stephen Stills spelade gärna tillsammans med Steve Young under årens lopp. Den här skivan har så bra melodiska känslor att världen verkligen vill dig väl. Musikalisk pur ren kärlek erbjuder Steve Young mig som lyssnare. En skiva som det slår gnistor om, en vacker skiva med stor kärlek.

Brian Enos musik

Få artister i modern musik har nog varit mera avantgardisk än just den musik Brian Eno har släppt i cirka 38 år. Han blev tidigt influerad i musikskolan av John Cage, La Monte Young, Terry Riley och Cornelius Cardew. Den sistnämnda samarbetade han med i slutet av 60-talet. Men redan i det tidiga 70-talet blev han en relevant länk i Roxy Music. Men efter tre banbrytande plattor så kunde han inte samsas med Bryan Ferry. Han bröt med Roxy Music,. Men han gjorde musik med Robert Fripp och John Cale (The Velvet Underground) under flera år. Men jag vill påstå att hans arbete med David Bowie däremot är det mest centrala som producent/musiker. Naturligtvis har vi skivor med Talking Heads som måste nämnas i detta sammanhang. Men så har vi hans teknologiska mästerverk som han själv har gjort under åren.

Mitt favoritexempel är hans ambienta verk — Music for Airports som är vacker porös musik som är som porlande bäckar. Nästan tyst och viskande musik som är lisma för min själ. Det är varför Brian Eno betyder så mycket för vår musikaliska kultur, han går mellan musikgenrer och korsar det fina sublima inom klassiska musiken och den moderna nutida elektroniska musikvärlden. Det är hans största förtjänst.