Countryrock

Rodney Crowell — Sex and Gasoline

Den store kritikern Lennart Persson skrev en bra och intressant recension på Rodney Crowells nya skiva och fann att den var en stark och bra skiva. Eftersom han ansåg att Rodney Crowell haft en djuplodande kris med svaga album som följd. Men jag måste själv anse att Rodney Crowell har haft relativt bra album under större delen av sin karriär. Särskilt som han kom igång med sin musik tack vare sin vänskap med legenden Townes Van Zandt under alla åren fram till Townes Van Zandt död 1997. Rodney Crowell började sin musikaliska karriär som kompmusiker i Emmylou Harris Hot Band under en rad år. Hans egna skivor började komma ut i slutet på 70-talet. Jag har lyssnat till och från på Rodney Crowells skivor. Den nya är en försiktig platta som han slitit hårt med att få till och det fungerade inte så bra. Men han tog mod till sig och frågade Joe Henry om inte han kunde producera och strukturera skivans tillkomst. Och det gjorde han med besked. Rodney Crowells nya skiva är en fin återkomst och en fin vävd platta som utformar texternas humoristiska men vassa kanter en särkilt skön omtanke. Musiken blixtrar till och något speciellt sker inom Rodney Crowells musikaliska tankevärld. Rodney Crowell hittar hem med den här skivan. Han vandrar på väl upplysta stigar och bjuder på trösterika underfundiga låtar. Han visar vilken eminent musiker han är och Joe Henry gör som vanligt ett bra jobb med konstruera och skapa en varmblodig platta. En årets bästa kanske?