Soulpop

Ron Sexsmith — Exit Strategy of the Soul

Svenska producenten och musikern Martin Terefe har producerat delar av skivan tillsammans med några andra producenter världen över. Resultatet har blivit en galant skiva som signalerar att Ron Sexsmith är tillbaka med en bra och frisk platta. Det är platta som har soulen och popen förenad i samma kostym. Det finns bra spår med blåsinstrument väl arrangerat rakt igenom. Sångerna visar upp en gladare Ron Sexsmith, musiken rycks upp från den kreativa dvala han befunnit sig i alltför länge för att nu snarast finna tillbaka där han var från början. Ett av de bästa spåren på skivan heter Brandy Alexander och är ett tillägg från Leslie Feist som balanseras mellan soulpopen och raffinerade texter, som förbinds av en bra sånginsats från Ron Sexsmith. Jag tycker om skivan och det är möjligt till och med att vi kan räkna denna skiva till hans klassiska album, ett album som har den rätta gnistan och hittar fram till den stora publiken. Det är vad jag hoppas på rent musikaliskt. Det roligaste är att skivan har två små fina instrumentala stycken som Ron Sexsmith komponerat; det är inledningen Spiritude och den avslutande kontemplativa melodin Dawn. Båda dessa fina stycken har vissa likheter med Harold Budd och Brian Enos vackra skiva Plateaux of Mirrors. Den sakrala läckra ytan som förstärker de andra sångernas fina betydelse när det gäller skildra livet. Ron Sexsmith har arbetat mycket med skivans helhet, det verkar handla om att mejsla fram texternas strukturer så att det passar musikens komponerade arrangemang. Ron Sexsmith sjung lätt, avslappnat, ganska lugnt tar han tag i sina sånger. Det är en stark och säker platta, utan konstigheter. Det är en skiva som går rakt på sak, hymlar inte med vad den vill uttrycka för sorts känslor. Direkt tilltal så att säga, tala till våra hjärtan istället för intellektualisera komplicerade känslor. Pop för hjärtat som dessutom gör mig glad som lyssnare. En skiva att bära med sig resten av året.