Talröret till höra

Författare Leonora Carrington

Titel: Hörluren

Serie: Surrealismens kvinnor 01

Förlag: Sphinx hingst förlag på Karl Johansgatan

[Möjligen] Handlar [handlar] om en möjligen dement dam ytterligare, och var vete man mätt skillnad dem, om det ens handlar om att handla eller handlat, handla för, som på något sätt kanske är om en henne av personlighetslös dam allt igenom romantexten, märkligt liksom stark utan personlighett [tt], eller skildringen som inte tar upp det personlighetsbeskrivna utan klyvnad, snarast som hennes frenesi gestaltas om än utan snar gestaltning, men av frenesi i vilja och viljan att vilja bort, som slutligen också utmynnar i rätt ofattbart, och ofattbart att spänningsmomentet in vill infrias. Hon damen blir ganska genast förpassad till ett obegripligt åldringsboende, av det mest individuella sådant för att ändå vara själva inrutningen inkarnerad. Löper det amok i damens stilla hjärna? eller händer det. Surrealistiska bildfragment sållar texten på något sätt ganska droppvist, men i denna framställning är det av ständigt pågående kamp mellan realismen och surrealismen, i gränsdragning makas det på, och det som är källan är en demens som kan vara själva skarpsinnet vid. Överhuvud har litteraturen, enligt vad jag undertecknad förmått märka och ha på känn, tagit väldigt blygt dåligt och anspråkslöst, så outnyttjat demens till en sitt litteraturens ytterligare grepp, och det vore finnas så många bearbetningsmöjligheter litterärt uti sådana tillstånd, ta in alternativa klanger, av det vansinniga berättandets surrealism uti människans inre, när hamnat slutligen inne i sitt inre, men låta det ridas ut och låta det gå in i annat av handling och fenomen, än att bara mässa dialoger sidmatning, dialoger som det ju alltid finns överhövdan av, för de är lätta att fixa till, tjänar knappt något i ett prat med boksidor. Detta finns enligt mig av en högst dåligt utnyttjad möjlighet. Vanliga romaner om dementa personer är långt ifrån detta, då är ändå berättarplattformen och författaren på det klara, eller alternativt gett det ett blint flöde men att få ut demensen till något romenen lever vilt och rikt på, att nära den med det är annat, när gjort romanvärlden annan, till sin äkta. I denna bok finns det vissa anspråk, fastän enligt mitt förmenande dåligt utnyttjat. Läst och läst, väntat och väntat på att boken skulle ta fart, den tar, men samtidigt backar den från möjligheten. Damen och boken har en hörlur som hon nära magiskt kan höra och förse örat med, rentav lyssna på tankar, alltid så gott som konstiga eller märkliga högst konspiratoriska tankar. Och det mobliseras vilda intriger och upprorsmentalitet på äldreboendet ifråga, men det hela haltar, boken vill sakna humor trots målande beskrivningar. En lång historisk klosteraktig bipassagé fyller också upp mer än den ger. Boken är intressant, men kunde varit något av äktare, och som en naturligare, i starkare ärr dragen konstruktion, tja, utgör en surrealism som rentav försöker vara spännande? Alltså försöker. Översättningen av Kristoffer Noheden, är helt fin i sig, språket är långt bättre och rikare än ett vanligt romanspråk.

Stefan Hammarén