Jazz

John McLaughlin — Industrial Zen

Jonas Kullhammar Quartet — Son of a Drummer

Djeli Moussa Diawara & Bob Brozman — Ocean Blues: From Africa to Hawaii

Jazz är farligt påpekade gamle punkaren Henrik Venant för länge sedan, och det kan stämma om jazzen förvandlas till något större än livet själv; dessutom transformerar lyssnaren till en musikälskare som gärna fördjupar sig i musikens väsen — dess inre liv, ser dess strukturer som allting bygger på. Jag vill gärna se gitarristen och magikern John McLaughlin eller Jonas Kullhammar som förnyare av jazzens traditioner vilket de visar modigt upp med sina två respektive plattor, det är stora sköna modernistiska äventyr som man förundras över hur dessa finner nya vägar in i musikens strukturer. John MaLaughlin speglar den mjuka humanistiska värdena i musiken med sina fina polerade och fantasifulla moderna jazzstycken. Det är en sort elegans i musikens linjer som jag faller förr.

Medan Jonas Kullhammar låter sina mera struliga punkiga — möjligtvis mera smått aggressiva attacker med sin musik ljuda starkt i mina öron.

Djeli Moussa Diawara och Bob Brozman blandar, mixar, stuvar om musiken till en skön worldsmusikfestival med en cool långsam platta där deras röster möts, stöts mot varandra sjunger med varandra och för oss alla andra musikälskare. Jag gillar musik som överraskar som det gör här utan att tveka eller darra på läppen. Det är jazz, blues och afrikansk stil i salig frälsning. Tack för att det görs sådan fascinerande musik i dagens musikklimat.