Blaskan #3 2009

Avledare

U2 — No Line on the Horizon

Bono är vårt största politiska världssamvete som åker omkring för att få fattiga länder och fattiga människor att leva ett drägligare liv. Men eftersom västerländska kritiker och musikkritiker hatar allting som är humanistiskt och att någon orkar anstränga sig för världen, då börjar man muttra i kritikerkåren – han är multimiljonär och skall, minsann inte engagera sig för världen. Ord och begrepp som hycklare brukar genast bli vardagsmat när politiska journalister måste sabla ned på det hemska världssamvetet som går under namnet Bono. Han brukar ändå mest träffa rika företagsledare och politiker på sina globala resor. Bono sade uttryckligen, om jag minns rätt, att han reser dit maktens män/kvinnor sitter och bestämmer över resten av världen, vare sig vi vill eller inte. Bono vill påverka och influera sin omvärld både personligt och musikaliskt – om det går vill säga. Men med den nya skivan, lyckas han varken förändra oss, som lyssnare eller vara nyskapande som artist. Jag anser att efter det suveräna albumet (underskattade) ”Pop” har U2 misslyckats med att ge oss de storslagna visionerna eller ge oss total känsla av befrielse. Det var sådant U2 med livefilm, skivor och politiska manifestationer, att formulera ett mål som vi lyssnare kunde stå upp för. Men nu är det mest habila låtar som är helt okej men ändå trista exempel på att Bono inte längre förmår att se längre än till låtens konstruktion. The Edge verkar mest vara trött på allting och låter sin gitarr bara spela vidare i avsaknad av passion. Larry Mullen Jr och Adam Clayton speglar även de också bandets nya skiva med lagom febrig musik. Producenterna Daniel Lanois och Brian Eno försöker skärpa till ljudvolymen och ge U2 det produktionsmässiga storstilade. Men ingenting blir specifikt bra eller roligt.

Låt materialet är tunnsått och arrangemangen stela och tomma på retoriskt finsnickeri. Kvar blir den dröjande känslan att någonting är fel med skivan, utan att man riktigt vet vad det kan vara. Jag tror att musiken är för anonym – lite för envis hänger mycket av vilsenheten kvar av vad bandet vill med sina plattor nuförtiden. Låtmaterialet har blivit ordinär och musiken habil, man saknar det gamla drivet och fantasin hos U2. Men visst finns det stunder av ljusa moment där text och musik faktiskt träffar rätt och sammanhangen blir klarare. Men för det mesta vill Bono förmedla sina tankar om andra karaktärer – beskriva andra fiktiva människor istället för som han gjort förut, på sina skivor, att skildra sin egen privata sfär. Nu blir det politiska eller humanistisk ideal som gäller i Bonos nya texter - U2 har bra texter, vissa är rent av lysande – fast problemet tycker jag uppstår när musiken skall tillföras, då saknar jag det direkta tilltalet, som man kunde finna så självklart i musiken förr om åren. Nu är det tveksamma toner och en trött oengagerad Bono som gör en medioker sånginsats. Nu känner jag att U2 gjort sitt som nyskapande band och de lider brist på bra idéer. Nya skivan kommer inte räknas in bland de stora skivorna, utan här har vi en typisk platta som hamnar i den klassiska okej-hyllan.

Dr. Indie

Metalguden Rob Halford har copyright på sin klassiska odödliga titel ”The Metal God” och Judas Priest som nyligen var på besök i Sverige, kan le tillsammans med Blaskans redaktion.

Sextiotalets psykedeliska popstjärnor The Zombies skall tydligen enligt envisa rykten vara tillbaka och komma till Sverige. Kommer vi då få se Colin Blunstones säregna sångröst förgylla våra sommarhagar och Rod Argents specifika keyboardsspelstil. Kanske vi får höra ”She’s Not There” och ”Tell Her No” igen. Detta vore coolt om The Zombies friska pop skulle ljuda över svenska sommarnatten framåt här.