Musik

New York Dolls — ’Cause I Sez So

Atco

New York Dolls övertygar igen

Det legendariska bandet New York Dolls som slog igenom på 70-talet men som under 30 års tid förde efter det förde en tynande tillvaro fylld med solokarriärer och drogskandaler, har sedan ett antal år återförenats och släpper nu sin andra platta. Kvar är bara två av originalmedlemmarna men eftersom gruppens återförening får ses som den andra andningen för bandet, kan också skivorna som kommit ut under de senaste åren ses som en förlängning på deras karriär. Man skulle kunna tro att det bara handlar om pengar och billig men lättsåld musik, men faktum är att det är riktigt trevligt att få återförenas med bandet som försvann in i drogdimmorna. Den första plattan som kom för tre år sedan, var övertrevlig och det är nu dags att se om trenden håller i sig.

När gruppen debuterade 1973 var dom ett av det mest uppkäftiga för sin tid. Musiken var driven av ett vansinnessound som alstrade klassiska låtar som “Trash”, “Personality Crisis” för att nämna några. Bandet splittrades under buller och bång 1975, men 2006 satte alltså de två original-medlemmarna Sylvain Sylvain och David Johansen ihop en ny version av gruppen. Redan samma år kom den kritikerrosade “One Day It Will Please Us To Remember Even This” som också recenserades här i blaskan med gott resultat.

Den nya skivan “’Cause I Sez So” är precis lika bra och den tar gruppen väldigt långt på respektskalan. Inledningen av skivan är magisk med den där uppkäftiga musiken som de göttade sig så i från början. Låtar som “Cause I Sez So” och “Muddy Bones” är uppe i ansiktet och viftar, det här är nästan mästarklass för här flödar rocken. Också “Better Than You” är en riktigt snygg powerballad där bandet får visa att de har förmågan att göra låtar med fler nyanser. Men bäst är nog ändå låten “My World” där de psykedeliska tongångarna kommer fram, en riktigt snygg sång med det där översvänget och brötagitarren också som man bara kan ta emot med översvallande tacksamhet. Bandet försöker sig också på bluesinfluenser i låtar som “This Is Ridiculous” och “Nobody Got No Bizness” och också här känns det riktigt bra.

Gruppen har alltid, även i början av sin karriär, vilat på många olika influenser från många olika musikstilar. Det var glamrock, protopunk inspirerat av grupper som Stooges och MC5, soul, blues, svarta tjejgrupper med souldängor och till sist Phil Spector som inspirerade bandet både i början och än idag. Ett faktum som hörs på den nya skivan där spännvidden mellan olika låtar ibland kan låta som en omöjlighet. Man får ha det faktumet i bakhuvudet och sedan komma ihåg att det blir grymt varierande. Det sista gör att man knappast tröttnar för i sina låtar märks de olika influnserna ganska tydligt.

I en låt som “Trash” (ja det är samma låt som från början av karriären) märks till exempel att bandet kikat på reggae. I andra låtar lyser bluesen igenom men det är rocken som är förhärskande. På sina ställen är den sistnämda så ljuvlig att man inte kan annat än kapitulera.

En skiva som har nästan allt utan att vara fulländad. Fyran känns naturligtvis helt rättvis, men femma kan däremot inte komma på tal. Ljuv rock uppblandad med olika influenser som gör det hela till ett roande äventyr att lyssna till. Väl genomfört av ett gäng musiker som vet exakt hur det ska låta både så där hedonistiskt och sofistikerat samtidigt. Kan det bli läckrare?

Inga ursäkter längre, är du fan av gruppen bör du självklart införskaffa skivan och är du nybörjare på gruppen funkar den utmärkt som introduktion till en av de bättre rockgrupperna i vår samtid. New York Dolls har förvandlats till ett fenomen som 35 år efter storhetstiden nu visar att gruppen fortfarande både kan och vill vara med och skänka världen än mer ljuv musik.

Dr. Da Capo

Ett litet ps till Dr. Da Capos recension av New York Dolls nya skiva.
Många sura kritiker i Sverige har nästan sågad New York Dolls senaste skiva helt kategoriskt i musikpressen, Blaskans redaktion har spelat plattan relativt mycket och tycker att den är helt okej. Det är ändå ett band som precis som Ramones, förlorad bandmedlemmar i sjukdomar. Sångaren David Johansen och Sylvain Sylvain är de enda kvar från originaluppsättningen. Men visst går den nya skivan knappast att jämföra med deras debutalster från 1973. Den självbetitlade plattan hade allting som New York Dolls bygger sin musik på och är själva grundfundamentet i bandet. Den skivan är ett av 70-talets bästa album någonsin.
Dr. Indie