Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Bandet Passion Pit låter som man har serverad en coctailblandning av Interpol, Franz Ferdinand och Tv On The Radio. Särskilt de senare bandet låter Passion Pit kusligt likt i delar av den musikaliska stilen och Michael Angelakos sjunger nästan som Tunde Adebimpe i just nämnda band Tv On The Radio. Passion Pit är fån början en sorts kärleksbevis som Michael Angelakos ville göra till sin flickvän, men istället utvecklades det till ett halvkänd indiepopgrupp. Jag själv hade aldrig hört talas om bandet om inte tidskriften Sonic på sin sajt recenserad skivan och gjorde mig mera nyfiken på bandet. Efter det så införskaffade jag plattan tidigare i sommar. Det är en eklektisk platta som både har el-gitarrer som läggs in i låtarna och små snygga delikata syntloopar distingerat placerat i melodierna. Detta är modern elektronisk indiepop som både vill ge oss låtar vars små sköna refränger smälter snyggt in i musiken. Jag har nu blivit av med min oskuld gällande bandet Passion Pit och vad jag hör är ett lagom band som varken förmår sticka ut med låtarna fastän det finns potential till det mitt i musiken. Men ändå lockar Passion it med sitt helt igenom fina estetiska sinnelag för detaljer och man kan summera ihop bandet till ett intressant nytt gäng som jag gärna fortsätter att bekanta mig med inför framtiden.
Jag gillar verkligen sångerskan Amy Turnnidge som kallar sig för Theoretical Girl och backas upp av sitt gamla band The Equations på den här debutplattan. Det är finstilt flickpop som skulle kunna vara lite klassisk girlpop från 60-talet men doppad i lite new wave från sena 70-talet och tidiga 80-talet. Jag skulle vilja påstå att Blondie kan vara ett bra riktmärke. Men Amy Turnnidge sjunger lite sådär sött och popen är faktiskt tuffare än vad jag först kunde tänka mig. Men att döpa bandet till Theoretical Girl är ändå lite vanskligt – särskilt som vi gamla punkare genast tänker på Glenn Branca och Jeffery Lohns gamla postpunkband Theoretical Girl. Deras avantgardepunk är lite den bilden jag får när jag hör bandnamnet. Men det nya bandet spelar enkel pop som man lätt kan glömma bort när året är slut. Men duger för tillfället att lyssna på då Amy sjunger förförisk snyggt på varje låt. En okej tillfällighetsplatta.
Danny Wattin — Ursäkta, men din själ dog nyss
Erik Wijk — Allt vi här drömma om
Fausta Marianovic — Sista kulan sparar jag åt grannen
Ingo Schulze — Mobilen: 13 historier på gamla manér & Joan Didion — Bönbok för en vän
Jorge Semprun — Tjugo år och en dag
Jack Kerouac — På väg; Elias Canetti — Förbländningen & Anne Carson — Röd självbiografi
Blur — Midlife: A Beginner’s Guide to Blur
Boris & The Jeltsins — Låt det blöda & Bye Bye Bicycle — Compass
Death — For the Whole World to See
Ebba Forsberg — Ta min vals: Ebba Forsberg sjunger Leonard Cohen
Hardcore Superstar — Beg for It
Jane’s Addiction — A Cabinet of Curiosities
King Creosote — Flick the Vs & Great Lake Swimmers — Lost Channels
Marie Bergman — Det liv du får
New York Dolls — ’Cause I Sez So
Passion Pit — Manners & Theoretical Girl — Divided
Rancid — Let the Dominoes Fall
Ray Smith — Rockin’ Little Angel: The Sun Years, Plus
Sky Saxon och hans band The Seeds
Två gånger Tom Malmquist: Smoke & Dial (Art by Accident) & Fadersmjölken
Träd, Gräs och Stenar — Hemlösa katter
Tyr — By the Light of the Northern Star
Whitney Houston — I Look to You
Victor Olaiya — Victor Olaiya’s All Stars Soul International & Captain Yaba — Yaba Funk Roots