Blaskan #5 2010

Avledare

Göta kanal fyller två hundra år vilket vi på Blaskan vill uppmärksamma

De händer som grävde på Göta Kanal

Det var valkiga, seniga, beniga labbar
på valkiga, seniga, beniga grabbar.
Tåligt gnagde de hål på sitt fosterlands skal,
de händer som grävde på Göta kanal.
Vintern kom med sin kyla. De fick inte domna.
Sommaren kom med sin hetta. De fick inte somna.
De slet ut sig, i ösregn, när spaden blev hal,
de händer som grävde på Göta kanal.

Tage Danielsson

Scorpions — Sting in the Tail @@@@

Rudolf Schenker säger nu att Tysklands största hårdrocksband sedan de bildades 1965; skall läggas ned i tid, när det nu släppt sitt sista och bästa album enligt de själva, bandet har gjort sitt och skall gå vidare med andra projekt istället. Jag kan bara säga att Rudolf Schenker och sångaren Klaus Meine med de nya musikerna i bandets senaste sättning lyckats över förväntan att skapa ett starkt sista album, efter cirka 40 år i hårdrockens tjänst. Tolv sånger med riff och spelglädje som man verkligen kan höra existera på albumet. Scorpions är verkligen taggade att ge 100 % i varje låt. Skivan är ett steg tillbaka till den enklare rocken som Chuck Berry hade uppfunnit eller till den galanta rock, i samma stil som John Fogerty skulle vara glad åt att få spela. Tyngden i spelet tycker jag personligen förstärker skivans kapacitet att skaka om trötta hjärnor och rumpor som min egen till exempel. Bara öppningslåten ”Raised On rock” är på den här sidan av året klart den bästa sången jag vet för tillfället. Till och med balladerna är hur bra som helst. Det är tunga och bra rockballader med kraftfullhet, istället för hur bandet transformerades till att vara under 80-talets kommersiella hårdrocksperiod, en hemsk tid, om ni frågar Blaskans redaktion, med de mest vedervärdiga powerballader man kan tänka sig. Utan bandets styrka ligger numera i att man återvänder till 70-talets Scorpions, den period som Dr. Rock visade mig att den fanns och det var något helt annorlunda och klart bättre hårdrock än vad de spelade in på 80-talet. Då förstår jag hur stora och bra Scorpions kan vara och hur bra bandet är i dag när man återkommer till sina rötters ideal helt enkelt. Klaus Meine sjunger superbra, starkare och säkrare än vad jag har hört på länge. Rudolf Schenker har järnkoll på vad bandet har åstadkommit på med det nya albumet och det är inga småsaker, utan allt är en säker platta med ett stort självförtroende hos Scorpions alla medlemmar. Jag vill påstå att Scorpions avslutar med ett jättefyrverkeri med vad som kan kallas för deras mest framgångsrikaste år, för alltid med en skiva jag vill kalla stor konst. Bandet slutar med flaggan på topp vilket är som det sig bör.

Scorpions Official Website

Dr. Indie

Scorpions — Sting in the Tail

Scorpions har aviserat att detta är deras sista album, och typiskt nog så är detta en av deras bättre plattor på flera decennier. Att det låter som det gör kan bero på att man tagit hjälp av svenska producenter (Mikael Nord Andersson och Martin Hansen) och låtskrivare (Fredrik Thomander och Anders ”Gary” Wikström). De har lyckats koka ihop det bästa under deras tidiga åttiotalsera, d.v.s. innan de blev powerballadbandet Scorpions med skivan ”Love at first sting (1984)”. Denna plattas uppbyggnad påminner lite grann om ”Blackout (1982)” fast denna är bättre producerad och har bättre låtmaterial. Här kryllar det av melodiös hårdrock, tunga Rudolf Schenker riff, starka refränger och Klaus Meine´s sång, men även ett par ballader, kort sagt alla ingredienser som behövs för att få ihop en skiva som man blir glad av att lyssna på. I ”The Good Die Young” får Klaus Meine hjälp av den före detta sångerskan från ”Nightwish” nämligen ”Tarja Turunen”. Jag har lyssnat på Scorpions av och till sedan ”In Trance (1975)”, men jag tycker nog att deras bästa plattor är ”In Trance” och ”Taken By Force”. Med den här skivan kan Scorpions göra en värdig sorti. Efter 45 års rockande.

Jag ger skivan € € € +

Dr. Rock

Scorpions — Sting in the Tail @@@@@

Meddragande öppningslåten, Raised on rock liknar introt i Rock you like a hurricane. En av rockveteranerna Scorpions ledhymner som jag en gång i tiden hårt fastnade för. Raised in rock är inte bara, en Rock you like a hurricane, det är en början av ett avslut och bindande av säcken. De har annonserat att det här är deras sista skiva och turnen som följer är deras dito.

Det är med ett speciellt intresse jag lyssnar igenom denna mycket välproducerade produkt.

Jag försöker hitta något nytt, men finner att det är normal "Scorpionskt" med utstickande hittar. Vissa av de "självklara" riffen påminner mig om Scorpions 70-tal och 80-tal. Två gitarrer har alltid varit dynamiten i bandets sound och även nu i denna skiva. Solon löser, som förr, av varandra och ger en härlig energi till låtarna. Leveransordern är tydlig, nu rockar vi en sista gång och ger även en del eftertänksamhet och kanske bekännande.

I Good die young, berörs krigets hemskhet och kanske ställer den aktuella frågan varför unga dras till utlandsstyrkor för äventyr. Ett ställningstagande i sista skivan, - bring the boys back home again. Good die young tillhör de bästa låtarna på skivan.

Att ha blivit själslikt bedragen är bland det svåraste att bekänna. Låten Lorelei tror jag lämnar få oberörda. Den hamnar i topp bland alla de andra power ballader som Scorpions har blivit världskända av.

Gamla gubbar som sjunger Turn you on och Slave me, får en att fundera på sin egen ålder. Kan dem, kan vem som helst. Härligt.

Jaska

Det blev en stor sorg hos mig när jag nåddes av meddelandet att Type O Negatives sångare Peter Steele har avlidit. 1962-2010. Hans mörka uppenbarelse och svepande melodikänsla var just det som gav en mörk humor mitt i den gotiska metal som bandet hade som signum. Mina två favoritplattor med Type O Negative var just ”Bloody Kisses” 1993 och sköna mästerverket ”October Rust” med sina höstliknande sångert som ingav tröst och en sorts mörk hemlighet som man bara kunde ana. Min älskade vän Maria, hon var under några år väldigt attraherad och fascinerad kring denna två meter man och hans mörka röst. Jag minns den där kvällen på konserten i Stockholm då Type O Negative gav mig en verklig stor skön känsla av att upptäckt något förbjudet i deras musik. En illusion naturligtvis. en Type O Negative är ett band som jag älskar för deras innerliga själ som alltid finns med i deras mörka musik. Nu är Peter Steele borta i det fysiska livet men alldeles närvaren i anden.

Sven Zetterberg på konsert i musikaffären
E-strads lilla lokal

Dr. Indie, det vill säga undertecknad och Dr. Rock besökte min favoritskivaffär i Sumpan där blues & soulmannen Sven Zetterberg uppträdde med sina två medmusikanter. En trio som framförde Muddy Waters-låtar och andra stora musiker från amerikanska bluestraditionen. Vi från Blaskan njöt i fulla drag av en underbar liten konsert på cirka en och en halvtimme. Med lite öl och lite mat så var det en fullsträff. En liten cool Bill Witherslåt lade han till med mitt i bluesriffsen. En vacker och fin tolkning av en modern soulman är precis vad världen och vi som var där behövde.

Blaskans redaktion fick veta att den suveräna kompositören och musikern Bo Hansson är avliden. 67 år gammal. Bo Hansson och Janne ”Loffe” Carlsson utgjorde den legendariska duon Hansson & Karlsson vilket fick även den store Jimi Hendrix att häpna varje gång han var i Sverige på besök. Han till med influerades av deras musik. Fast Bo Hansson blev berömd då hans två skivor ”Sagan om ringen” och ”Trollkarlens hatt” blev världssuccéer. Här kommer Bo Hanssonmaterial.