Ansvarig utgivare
& tillhandahållare
Micheles Kindh
dr.indie@blaskan.nu
Det finns ingen författare som lika tydligt markant på att beskriva detaljer, saker som iakttas och beskrivs noggrant. Det är omständligt och man tröttas på att målande detaljer som på sida upp och sida ner får flera sidor att bara vara observationer och iakttagelser. Men ändå sugs jag in i hans fina språk. Claude Simon fick nobelpriset 1985 och tillhörde dom som förnyade litteraturen Franska nya vågen som precis som inom franska filmen stormade fram på eller annat sätt. Claude Simon, Michel Butor och Alain Robbe-Grillet är några av dessa namn som jag upptäckte med Claude Simons nobelpris för 19 år sedan. Jag läste om och upptäckte nya romaner som översätts av den fina svenskboende i Paris: C.G Bjurström. Claude Simon är en sann modernist på många sätt.
Hans språk är alldeles speciell kanske inte poesi direkt men den blir transformerad vid läsningen när texterna och orden förenas i just meningar — då flyter språket ihop till viss poetik. Claude Simon är en rasande skicklig författare som kan behärska konsten att väva in sina berättelser genom att dom speglas i tingen som registreras så noga att man inte skall glömma dom. Claude Simon verkar ständigt att bekämpa glömskan som kan ta över oss vid ålderns rätt. Närminnet vill Claude Simon i min tolkning att återupprätta för återigen kunna visa hur tiden en gång var då vi visste hur tiden förvaltade arvet. Tiden kan naturligtvis bleka ut tidens gång och minnenas ström helt enkelt sinar då just minnet försvinner långsam bort ur mänsklighetens horisont. Detta kan göra att vårt ursprungliga minne upphör och tiden förvaltar inte arvet om vi inte manifesterar minnet så att vi kan minnas tingens inbördes ordning. I sådana diskussioner blir vi alltid påminta om Marcel Proust flerbands verk om att just söka dofterna och tingen för att kunna återminnas allt som var då tiden gick långsammare, åtminstone vill vi inbilla oss detta. För att minnas måste vi förstå och följa historien, inte som med Hegels historiska slutmål utan snarare som minnen som förvaltas och vårdas för att vi inte skall glömma det förflutna. Claude Simon skriver i sina romaner om allt detta för att kunna veta vad vi står idag. På ett sätt påverkades även svenska modernismen på 60-talet av Claude Simons romaner — bra exempel finner jag i Torsten Ekboms romaner från samma tidsepok.
När jag i slutet av april och början av maj läste mig genom Claude Simon fastnar jag för långsamheten han har i sin litterära tempus. Kontemplativ suggestiv långsamhet inbjuder Claude Simon till ett läseäventyr trots ett segt motstånd. Men läsning som inbjuder till motstånd kan också bli en avgörande förändring för läsningen om man ser det ur det perspektivet. Claude Simon är en mycket speciell författare.