Musikessä

Drömmen om The Pogues

Shane MacGowan var en tidig punkare som hängde med i den engelska punkvågen i början på 80-talet. Särskilt Joe Strummer och Clash lockade Shane med vänner i en sorts punkig traditionell irländsk folkmusik. Pogues blev en kärna som förenade min älskade punk med irländska fantastiska låtskatten som ständigt fanns där. Både Joe Strummer och Elvis Costello har producerad Pogues skivor inklusive demonproducenten Steve Lillywhite prisade Pogues mest eminenta inspelningar vid producentstolen. Under 80-talet liksom tidiga 90-talet fyllde Shane med sina spritromantiska ångestladdade ögonblick då sångerna fylldes med barmusikaliska referenser och myterna slog igenom i Pogues musik ordentligt.

Jag lyssnar mig igenom deras produktion och förstår varför jag älskade deras fullständiga stora livsberättelser från den värld där möjligen Tom Waits eller Johnny Dowd brukade besöka efter sena nätter och ännu spruckna äktenskap eller förhållanden. Stundtals så tänker jag alltid på Billy Bragg och Mick Scotts underbara The Waterboys som faktiskt hade liknande referenser som Pogues kärna ligger i — musik som berättar om tidens förgänglig och även någonting som berör oss som människor. Stundtals är det inga smickrande historier om människan. Men Pogues kunde inte vara mera briljant när den tyvärr nedsupne Shane sjöng medan han senare av förståeliga skäl fick sparken från bandet. För mycket alkohol och droger höll på att bryta ned bandet. Men ändå efter Shane blev The Pogues relativt ointressanta då skärpan, smärtan och sårbarheten försvann med Shane. Och Shanes egen karriär är inte så mycket att tala om. Pouges var ett bra band en gång i tiden.