Musik

Retro: Robert Palmer — Clues

Egentligen ser jag detta som den enda riktigt bra helgjutna album som Robert Palmer gjorde, som helheten är lika bra som detaljerna. Skivan har både Gary Numan och Talking Heads-medlemmen Chris Frantz spelade med Roberts Palmers kraftfulla skiva. Den allra första låt liksom video jag hörde var märkligt nog var Apansson Trasan och Banarnes nya avsnitt omkring 1981. Låten var Clues, en new wavebaserad låt som signalerade Robert Palmers självklara inledning till vårt postmoderna 80-tal. Ett decennium med Tina Turner, Bruce Springsteen, Michael Jackson, Madonna med flera som symboliserar 80-talet. Robert Palmer blev 80-talets superstar som med sången Addicted to love åtminstone för mig blev lika mycket 80-tal som Phil Collins samtliga produktioner tillsammans. Men ändå försvann Robert Palmer in i 80-talets svulstiga rockmusik som både blev trist och vitt stelbent. Jag blir lite ledsen när hans skiva Clues var så lysande i både fantasifullhet och låtarna, just i dessa ögonblick kunde kärlekssagan i Johnny & Mary brista ut ordentlig som en modern Tristan och Isolde eller något ur Heines romantiska upprorsfanor. Robert Palmer träffade rätt på skivan och tyvärr var det bara den skivan som för mig blev hans enda stora album trots enstaka bra låtar.