Musik

Rock ’n’ Roll fyller 50 år

På ett sätt är det märkligt att skriva 50 år på rockmusikens egentliga födelse även om många hävdar olika teorier om den första rocklåten. In på flanken kommer rockjournalisten från Rolling Stone Magazine och professor i statvetenskap med böcker om filosofi bakom sig. Hans verk över Michel Foucault, Rousseau, Marx och existentialismen i Merleau-Ponty läste jag för länge sedan. Nu beskriver han sin version om rockens födelse och viktigaste personligheter i boken Flowers In The Dustbin (The Rise of rock and roll 1947–1977). Boken är viktig och framförallt rolig. Rocken är för mig allting i livet och älskar den nästa lika mycket som jag älskar kvinnor. Men rockens mest substantiella kärna ligger i just den där lusten att svänga jävligt hårt och länge. Jag älskar passionen rocken kan ge liksom dess självklara utlevelse. Därför funkar alltid rocken som min emotionella befriare av världens dårskap. Därför leve rocken!

Dr. Indie

En av mina första skivor jag fick som barn var Bill Haley’s LP Rock Around the Clock. Min första rockkonsert jag bevittnade var Hep Stars konsert uppe i Mora ngn gång 1966–1967. Sedan dess har intresset för Rockmusik varit ett stort intresse i mitt liv. För att inte tala om alla Elvisfilmer man har sett genom åren.

Rockmusik gör att man blir glad.

Och nu när fenomenet Rock ’n’ Roll fyller 50 år så vill jag naturligtvis vara med och gratulera.

Dr. Rock

Mr. Snaggus instämmer självfallet också i hyllningen av Rock ’n’ Roll.

Två saker bara:

”Blues had a baby and they called it Rock ’n’ Roll.”

Rockers never die! They just grow older