Musik

Johnny Cash — My Mother’s Hymn Book

Ibland stöter man på skivor som man känslomässigt vill ge femmor innan man ens lyssnat på dem. Ett ganska grovt tjänstefel, eftersom man knappast är objektiv om man skulle hänfalla sig åt sådant. Faktum kvarstår dock, här står jag med en skiva som jag förmodade skulle vara en femma och som är en ännu större femma även efter lyssning.

Det finns sakskäl också till varför denna skiva är den fullpoängaren jag hävdar att den är. Börja med musiken till exempel, där stod karlen (dåtid eftersom han tyvärr är död) och mejslade ut nakna, utelämnande, superba låtar direkt från hjärtat med en pondus och självklarhet som bara Johnny Cash kunde. Ensam med en akustisk gitarr och glädjen i rösten över att få sjunga sina favoritlåtar som han själv vuxit upp med. Resultatet svävar i rummet, liksom leviterar och lyser starkare än Tjernobyl i mörkret. Att låtarna har ett kristet budskap kan för några tyckas vara vämjeligt, men lyssna då bara på den andra dimensionen av denna mångfacetterade skiva — nämligen den musikhistoriska.

Musikhistoriskt är skivor av den här typen hur viktiga som helst. Förra månadens skiva, Warren Zevons The Wind, skulle delvis aldrig kunnat spelas in eftersom musiken från den skivan är beroende av musik av den här sorten. Andra artister som till exempel Ricky Skaggs, Bill Monroe, David Grisman eller James King som alla är bluegrass-artister (en countrystil!) skulle också kasta in handduken i brist på inspiration. Det jag hävdar är helt enkelt att skivor och musik som denna, helt enkelt är roten till andra typer av musik. I detta sammanhanget kan man inom parantes nämna, att om man är intresserad av att lyssna vidare på mer musik som liknar My Mothers Hymn Book kan man köpa soundtracket till O Brother Where Art Thou eller samlingsplattor med The Carter Family.

Det tredje argumentet till varför denna skiva ska ha en femma, heter Rick Rubin. Samarbetet med Rick Rubin har nu genererat fem skivor med Johnny Cash. Den ena är bättre än den andre, varje gång du tror att det kan inte bli bättre än så här så blir det just bättre. En producents uppgift är att plocka fram det bästa ur en artist, utan att själv prägla arbetet så att artisten döljs. Detta har verkligen Rick Rubin lyckats med. En skiva med en person som sjunger andras låtar endast ackompanjerad av sig själv är svårt att genomföra, det finns ju inget att gömma sig bakom vare sig för artist eller producent. Rick Rubin har än en gång lyckats plocka fram det bästa ur Johnny Cash och lyft fram honom i all sin prakt utan att styra honom mot katastrofen. Istället tonar en skiva fram som är viktig, angelägen och alltför vacker att beskrivas i ord. Köp den istället och förstå vad jag förhoppningsvis fått dig att förstå, att denna skiva går att beskriva som det åttonde underverket.

Att nås av uppgiften att denna skiva från början skulle läggas på någon skivbolagshylla för att samla damm, dvs aldrig ges ut är vämjelig. En viktigare skiva var det längesen jag hörde, den går till och med att beskriva som så viktig (i mina öron) att något ”Henningpenning-skivbolag” borde dela ut den här skivan som gratisexemplar till varje medborgare på planeten Tellus. Så sitt inte där och nöt rövskinn utan spring ut och inhandla skivan. En bättre placering av dina pengar gör du inte många gånger i ditt liv, och har du inte råd så kommer snart krysshelger och semestertider och då finns gott om gnet. God sommarlyssning.

Ulf Holmén