Musik

Björk — Medúlla

Björk var alltid den främsta av 90-talets kvinnliga artister. Hon var det förtrollande skogsrået från Island som fyllde Sugarcubes postpunkrock med känsla och bravur. Sedan gick hon och förälskade sig i 90-talets elektroniska triphopscen med Massive Attack, Tricky och Goldie som erkända namn. Efter det att Sugarcubes splittrades började den kvinna som jag länge var så fascinerande och förälskad släppa ut fascinerande soloplattor med magisk touch av elektrobeats med varma lättsamma men ändå avancerade musikaliska tonlandskap som stundtals är avantgardistiska experimentella ljudkulisser. Björk började göra musik i slutet av 90-talet som var musikalbetonade försök. Jag tappade tron på Björks musik länge. Hon toppade sin kraftfulla med en insats i Lars Von Triers Dancer in the dark. Hon hade redan under Sugarcubes framgångar i världen en jazztrio som spelade jazz och schlagers vilket hon gärna lägger in i sin musik hon släppte i slutet av 90-talet. På nya skivan släpper hon loss sin unika säregna röst med hjälp av japanen Dokakas beatboxljud. Den spelar stor roll i Björks mest spännande skiva sedan Homogenic 1997. Hennes fullständigt misslyckade skiva Vespertine var en pinsam skiva i mitt tycke. Nya skivan är mycket speciell och svårfångad i sin mångfacetterade bredd av hennes röst som tar över ordentligt. Varenda röst låter som att Björk närmar sig konstmusiken med denna skiva. Dit har hon i sina mest ambitiösa projekt varit på väg länge åt. Så detta bekräftar bara min teori.

Björk är min sin nya skiva verkligen tillbaka till min verklighet. Björk är lysande i sin roll som konstnärlig perfektionist. Denna skiva är suverän musik bortom det vanliga helt enkelt.