Musikessä

The Doors som shamaner

Jim Morrison var den unga manliga Baudelaire och Rimbaud i samma anda. Hög poetisk finess och självdestruktiv leverne gjorde att ”The Lizzard” avled 1971 precis efter skivan LA. Woman kommit ut. The Doors är och borde vara det band som frälste världen från ondskan. Precis som Kurt Cobain så dog Jim Morrison alldeles för unga. Just det gör mig så arg, att talanger förstör sig själva men precis innan har dom gjort sina magiska inspelningar som finns kvar för oss levande att förhålla sig till. The Doors musik var så perfekt därför att Jim Morrison var så självklar på något sätt. Ray Manzareks keyboards och pianon hade en elektrisk svävande effekt medan John Densmore hamrade in sina trumslag för liv och död. Robby Krieger plockade fram gitarrens toner för en hel mänsklighet. Det var i dessa ögonblick som låten Light My Fire kunde bli ett moment för evigheten. Varenda sång Jim Morrison någonsin skrev hade flera betydelser som man får lägga i en poetisk filosofisk kontext. Texterna speglade en relativ tung mörk värld så som Morrison upplevde den i sin inre karta. The Doors musik är verkligen elektriskt laddade partiklar av en subtil energi som alltid har ett speciellt signum när Jim Morrison sjunger.

The Doors verkar i Morrisons uppenbarelse nedkalla det andliga inom rocken och allting får en poetisk form. Vår hjälte är den yttersta shamanen som sakta vid öknens röda heta vindar vid sin eld påminner sig om sina förfäders andar och nedkallar dom som vindar viklet träffar Morrison i sin sargade hjärta. En fri fantasi men The Doors har för mig varit den yttersta intellektuella rockens få shamaniska poeter.