Musik

Steve Earle — The Revolution Starts Now

Controck ’n’ Roll

Lektion 1 i skolan hylla dina hjältar säger att gör inte deras låtar, det blir i 99 % av fallen pannkaka och kanske till och med patetiskt. Många är de artister som gjort bort sig ordentligt när de försökt sig på det omöjliga, exempel på motsatsen finns dock t ex Emmy Lou Harris platta Wrecking Ball som är full med mästerverk av andra — denna platta rekomenderas mer än varmt. På det hela taget är dock detta ett stort tabu. Så vad gör man istället? Jo, man gör som Steve Earle på den nya plattan The Revolution Starts Now, man väver in referenser till sina idolers musik i den egna musiken. På det sättet förlorar man ju inte karraktären på de egna låtarna heller, för i dessa kan man ju väva in det som är det egna samtidigt. På den nya plattan har Steve Earle förfinat detta till fulländning och utan att förlora den egna stilen — jag är impregnerad. I en låt som Warrior lurar en t ex en doorsreferens i form av en gitarr som spelar en hook från The End. F the CC innehåller nåt så sympatiskt som ett break med Ramones Hey Ho Lets Go-sång. Låten The Seeker innhåller byrds-harmonier på gitarren från låtar som Mr. Tambourin Man. Detta är dock detaljerna, framför allt annat är det Steve Earle när det är som bäst. En perfekt avvägning mellan rock och country, där det ena dominerar i en låt och det andra i en annan.

Steve Earle är en suverän låtskrivare, men han är en historieberättare av rang också. Varje låt är en liten berättelse i miniatyr, ofta med politiska förtecken (upplysningsvis är han ingen Bush-anhängare, snarare tvärtom) men han är också den sociale reportern som berättar små vykortsbilder om människor och deras livsvillkor.

The Revolution Starts… vill ingjuta hopp i lyssnaren att han och hon kan förändra om man vill, dvs rösta bort bush och hans anhang, i varje fall om man är amerikan. I Home To Houston berättas den lätt bisarra historien om mannnen som i sin bön till gud lovar att bara gud ser till att han kommer hem till Houston lovar huvudpersonen att aldrig mer köra en jeep. Deppigt värre blir det i Rich Mans War som berättar om nåt som tyvärr är alltför vanligt i USA, nämligen om mannen som är så utblottad att han inte har något annat val än att ta värvningen och åka till Afganistan och utkämpa någon annans krig, någon annan som är så rik att han eller hon har råd att låta bli detta tvivelaktiga nöje. Warrior berättar om vad som rör sig i huvudet på en person som har mord som yrke, och som sagt med en snygg gitarreferens till The End av Doors. The Gringo’s Tale är en otroligt vacker låt om mannen som berättar sin livshistoria som börjar stolt och slutar i total förnedring på grund av dåliga beslut. Condi Condi är den mest överraskande låten, Condi är smeknamnet på Condolesa Rice säkerhetsrådgivare till George W. och utskälld för att vara en kall person, men i låten som går i reaggetempo (!) berättas om en Condi som egentligen är het tjej som bara behöver lära sig att släppa loss. Condi Condi är inte skivans starkaste låt men har andra kvalitéer som en lätt ironisk och rolig text. Starkaste låten är däremot F the C, så många fuck inklämt i texten var det länge sedan jag hörde. Låten handlar om den lätt debila killen som sent om sider upptäcker att han lever i en demokrati och då får man säga fuck, motherfucking USA, fuck the FBI eller varför inte fuck the CIA, innehåller i övrigt som sagt en klar Ramones-ande som svävar som en lycklig gud över alltihop. Emmy Lou Harris gästsjunger i Comin’ Around och banne mej, knäcker hon tallstammar över knät med bara rösten. Världens, i mitt tycke bästa sångerska alla kategorier, sjunger skiten ur precis allt i sin väg i en låt som är bland det vackraste jag hört. I Thought You Should Know är en liten vemodig historia på temat relationen eller bristen på relation mellan män och kvinnor. Dags att bli lite lyckligare med The Seeker, Byrds-klingande gitarrer och klar 60-talsvarning i denna ruskigt vackra låt. Eftersom titlellåten är så viktig, upprepas den i repris sist på skivan.

Knäckande bra låtar, snyggt invävda referenser som faller skribenten på läppen, schysta gästspel (Emmy Lou gift dig med mig, du är ju min musa) och tarvligt bra texter och socialt engagerade historier för viktiga för att glömma bort kan bara ge ett betyg, solklar femma. Steve Earle är tillbaka med cowboybootsen uppdragna till knäna och med ett Bush-bankar flin på läpparna. Spring i överljudshastighet ner till skivhökaren och investera dina surt förvärvade pengar på en oerhört viktig skiva som på många sätt kryper under skinnet. Just nu kan du inte investera dina pengar bättre om jag får bestämma.

Ulf Holmén