Recension

Dante sjöböna

Har erhållit ex. på boken Perso Pron nliga omen [ett med ”Personliga pronomen”?] av Dante Sjöböna (Snorstedts et söners forlag). Och ser ut som en bok, för det mesta, på några ställen som layouten än delar sig lite att spalt ps alternativ spatium blir, blev spader. Omslag och pärm är spygrönoliv färg. Den vice texten (devisen) i början innan handlingen tar vid är utryck [t-bortfall] för hans favorit Lars Ahlins, den färgblinde (det har han sagt i Svenska dagbladet, alltså Dante Sjöböna själv), och har fått (boken fick) en liten ful bläckfläck ovan sin devis (efter en tryckärt, nertyck), dåligt omen, lika dåligt som när dr Henry Miller skrevit sin boka om sig paradisdevil, lika förhållandevis litterär som. Nå nu återstår bara läsning kvar, inte av Miller som jag redan awerckat innan bakläxan, utan nya Dande Sjöbönas påbörjade, jag började visst här på den aviga sidan, att recensera först och läser sedan, vilket iofs är en inte sällsamt undervärderad metod, som jag dock uppskattar (av två skäl, då är recensionen ovanskad av läsningen, och sedan kan man slöläsa utan att behöva prestera ännu mer ilska över texten), men ett omdöme förblir här: boken verkar normal, och språket är inte onormalt. Titeln är falsk även om kanske Stig Ahlin finns som ett marginellt magert sågspånsspöke hos en dåre i texten, men rubrikmakaren hade ännu kunnat ha anat, känt till att Stalins cut up är bättre än Burroughs nakna pratbula och osega tugggummiklister. Stalin tyckte ändå nog om sina astronomiska krabbor, astronomiskt tycke om, och planterade ut dem jättar i en massa sjöar runtom hela landet där passligt, i hopp om, förvissad om att de skulle sprida på sig, nu sextio, eller sjuttiofem år efteråt har de klivit in över norskt territoralvattensgränsen, och norrmännen hatar dem fastän de borde vara själaglada som Danteläsare, det bjuds än inte på babel och krabba sax i boken, men om en fest och utlösning står det om i boken, just så originellt som den svenska nutidsprosan är sig lik eller olik, där frågan låg vid svaret ej utan. (En professor sa en gång på en tredje föreläsning (som jag åthörde), att han kan bedöma avhandlingar med att läsa en enda sida, och att det aldrig slår fel.)