Recension

Pizza och några färger

Salvador Dalí — The Paintings Vol. 1-2 av Robert Descharnes/Gilles Néret. Utg. Taschen, www.taschen.com

Stenfan Bruuns pizzabok, eller Pizza al-Quaida. Forlag Göran H. Schildts förlags AB.

Pizza al-Qaida låter det roligt. Tror inte det. Pizza är i varje fall synonym i nysvenskan till produkten av en vomering, lika väl av en kraftig bildsymbolik därom i själva sin den språkliga uppfinningen här. Iofs ingenting jag upptäcker i pizzaboken av Stefan Bruun. Om den stora pizzan skrev Stefan Hammarén redan i sin Konservöppnare bok, där var den efterrätt och emetofili. För alla eventualiteters barn än: ”Vomering (att kräkas) på annan plats än i toalettstolen förbjuden. 400:- [i vitlök]” (Borlänge Studentkår). Stefan Bruuns bok är lite billigare än så också. Därtill är jag ingen vän av pizza i någon form, tror jag. Inte av smält ost heller.

Någon gång i världen var måndagskvällens film än institution i Finland som samlade folket om ett enda stort gemensamt tecken, nu som det övergått till en den finländska pizzakungens evinnerliga reklamfilm som, som är dålig varje vecka. De på reklamTV som bestämmer över filmerna har dessutom blivit knäppgökar, sänder sina eviga repriser, den där agentfjollan Benn Bonn N:r och rätt att döda med sin filmkavalkad har väl gått tretton gånger tonåring om i repris, när snorungarna ringer till tittarservicen och önskar den på nytt igen åter, rursus et rursum, tror inköparen att det är representativt för folkviljan. Folket blir pizza. Folket dör av leda. Vi vittnar snart en pizzarevolution. De är nog rätt vrickade på de där TV-bolagen numera, men framför allt på reklamTV3 och ett halvt minus. Och de är också vrickade i Stefan Bruuns bok. Allt är vrickat för den delen.

Stefan Bruuns bok kunde göras till film av någon som inte kan göra film men är just läskunnig. Folket i Bruuns bok är inte läskunnigt, de är duktiga på annat håll. Att döda tycker någon om där. Bruun själv tycker om att plocka fram lite gatunamn dito och andra namn och orter från nätet i t.ex. Sverige och lägga in detalj på sina sidor, svänger om och gör det lite så där halvproffsigt. Späckar sin bok med lösfett och ingredienser för att få den trovärdig. Han vet att mycket detaljer ger sken av en duktig författare, men han är ingen författare. Ingen författare skriver dessutom en bok om Nokia, ingen författare är journalist. Ingen riktigt författare tar med Bo Carpelans bok Urvind i sin egen bok. (Nokia är dessutom helt out.) Piratförlaget i Sverige är inte heller något trovärdigt bokförlag och de ger ut sådana där liknande mediokra trycksvärtor, gör bara självlöpande textremsor, endast böcker av journalister och mediagrisar. Och Internetportalen Spray ger mig hela tiden rekalm [reklam] om deras Liza Marklund (och klart att det finns mark i en lund), precis som om jag ännu en vacker dag skulle falla och ge efter fastän halva svenska befolkningen kan skriva lika bra som hon. Och problemet för S. Bruun är nog, att han inte kan göra texter på annat sätt än vad journalister lär sig viss reportagekonst, det är text och inte själen (i grunden). Han förlorar från början halva själen och nästan hela möjligheten, och mjölet till pizzan. Boken är istället fjäskkorv [fjäsckorv]. Det stämmer visserligen att böcker skall ha mycket fakta, många detaljer, mera än många, men det skall vara på riktigt, det skall genomsyra ner, de skall vara så som persikohud. De skall vara en coup de canon, de skall vara hela skottet, hela hallådan, öppet här & där, varom det gått in. Ett cécogrammes när läsaren blir ögonsvullen i den svagt belysta trappuppgången och väntar på brevbäraren som alltid knackar två gånger när han hämtar ett bokpaket. Eller det skall åtminstone inte vara som Bruun gör, att knacka för brinnkära förlaget, göra det tillsynes, göra det oäkta, låta det gå genom fuskväggen fram till vägen. Inte att plocka det från nätet allra minst. Inte ta det från turistguiden. Inte att promenera dromedar på gatorna i Sverige och skriva ner sig i anteckningsbocken. Det skall istället vara fjäsckorw i Falun. Eller dansk dito. Och Amerikanerna kan det när de kan. De kan ock göra film när de kan, men oftast inte alls, bara fylla ut.

Det som är ännu mer beklämmande någonsin än att Bruuns dåliga boka blivit dålig, att ingen enda finlandssvensk klarat av att skriva en deckare sedan vintertiden, vikingagatan och stenåldernsyxan. Runeberg skulle kanske ha gjort det, nej, han kunde bara vara elak och lite annomination. Kriminalförfattaren skall i grunden ha ett stort hjärta. Min morsa säger att Wava Stúrmer kunde skriva deckare en gång, men också hon har fel. Ingen svensk i Finland kan. Alla svensktalande har dött bort in Finland innan den kommer av någon sådan där ghostwriter sedan. Och en enda finne har klarat av att skriva deckare, hon som skrev om kommissarie Palmu (om tidens tand än förgjort dem). Dock att fd riksdagsman Ralf Friberg skrev om Stefan Bruuns förra en bok ”träffsäkert”, men han Friberg var ju tidigare tillbaka lärare för just journalister, måtte det förklara. Att även fd chefredaktör Maj-Britt Höglund skrev att berättelsen var ”beundransvärt väl uppbyggd”, hon var ju själv journalist, eller är hon det fortfarande. Således skall det vara bättre pressklipp i omslagsfliken. Så nu får Bruun skörda sin goda recension i egen butik Hufvudstadsbladet oavsett anosomi därstädes, eller varför inte som burhanfågel Stefan Hammarén, recensera sin egen egenbok för just Blaskan. Förresten min mormor umgicks på 1970-talet med någon tant Bruun i Helsingfors, hon kom t.o.m. en gång hit och plockade svamp i en gul kantarellskog, och hon hade fem par glasögon med sig, tre par på sig.

Til syvende og sidst et (1) må jag upptäcka att Stenfan Brunt har samma färg som juvelgröna venusflugans skugga (fläckar) hos mästaren Salvador Dalí vid Hallucinogenic Toreador detalj när han upptäckte flugan mot slutet av 1960-talet och försåg sig själv i senklassisk sjömansdräkt och en icke-piskande svans fast (fastän källa t.ex. tänkt här Salvador Dalí — The Paintings Vol 1-2 av Robert Descharnes/Gilles Néret. Utg. Taschen, glöm nu inte heller notera de olika klykor (utskurna pensionerade pizzaspadar som håller uppe förlängda kroppsdelar återkommande och träcksvampar föll ner när den ytterligare flugans föddes larv innan pizzan arv arm. Nu växer det en bläcksvamp här på gården, samt 28 röksvampar bredvid varandra och genom dem skall jag om några veckor stampa på en gång ut, hela molnet iväg, men Dr. Indie det syns sedan ända till Stockholmia vet jag som (redan hänt när detta publiceras).

Men det som har förbigått Bruun en tid, pistolspuffsmeden Petter Hammarin vid karelska dragonregementet (fanns ett sådant) var i äktenskaplig boja med Margareta Bruun. Hans födelseår saknas, men de hade en son, sedermera kommissionslantmätare Erik Johan Hammarin född 29. augusti 1724. Släkten Hammarin är ibland densamma som släkten Hammarén. I misslyckade kombinationers falska ett vårt namn, från Hammarön också.

Staffan Hammarén