Recension

Odd Ahlgren — Förlösaren och Martin Tistedt — Segerhuva

Vertigo

Två män debuterar på Vertigo, ett förlag med ena foten i kloaken och den andra i kulturetablissemangets hals (tautologi). I Odd Ahlgrens Förlösaren hyr rika, desperata föräldrar psykopaten Jerker Johnsons tjänster när deras barn låtit sig luras in i diverse sekter. Jerker har ett ljudisolerat rum nere i en källare där han spänner fast ”klienterna” i en barberarstol och torterar villfarelserna ur dem. Med ett förflutet som svindlare och ett minst sagt romantiserat förhållande till knark och kemiska läkemedelsdroger utför Jerker sitt jobb under njutning och med en vag, socialistfascistisk livsfilosofi ringande i bakhuvudet.

En före detta bundsförvant, svenskkinesen Jonas Xué (efternamnet betyder blod, min anm.), försöker locka Jerker till Bangkok för att döda honom, och när den av strålning plågade, förföljda paranoikern Gert Ståhl räddar livet på Jerker under en uppgörelse mellan avprogrammeraren och hejduken till en missnöjd förälder lämnar berättelsen stockholmsstanken för prostitution, opium och mer våld i den thailändska huvudstaden.

Här finns en ganska rolig kritik mot den gren inom ”New Age” som skor sig på människor som söker en grupptillhörighet; så kallade barmhärtiga samariter. Men kritiken är komplex då den även innefattar dem som paniskt föraktar ”New Age”. Förlösaren handlar om kloakhjärtade vrak impregnerade av plastikkirurgi och kemisk ångest. När självrespekten, andligheten och livslusten kollapsat återstår överdosering av sex, knark och pengar.

Martin Tistedt rör sig på ett mer förtätat, abstrakt plan. Segerhuva är ett mardrömslikt vadande genom kroppsvätskor, en nerbrytare av moral och människodjurets återfödelse. Bakom den stundtals poetiskt skrivna våldspornografin lurar flera religiösa och filosofiska aspekter, inbäddade i ett djupare sår eller i författarens interna skrattsalva. För Tistedt är köttets/människans förvandling till djur och gud detsamma som könets upphörande och hermafroditens materialiserande. Genom otaliga transmuteringar våldtar romanens jagvarelse pojkar, män, gravida kvinnor och djur för att sedan själv bli våldtagen och knivhuggen av jättelika mänskliga gestalter. Varelsens hud spricker upp och ut växer kvinnliga och manliga könsorgan, i nästa stund har hon/han förvandlats till en kungsörn. Stark dominerar svag, de koncisa regler som råder i naturen förs över på naturens enda onaturliga skapelse, människan, och all form av civilisation upphör att existera. Hermafroditen befruktar sig själv på skövlandets stig och föder ett barn med segerhuva (föds man med segerhuva sitter fosterhinnan kvar på huvudet och i folktron heter det att man då föds med goda utsikter, min anm.). Och varelsen utbrister: ”Jag är Mänsklighetens Läkare. Jag Accepterar Allting. Mitt liv får Katastrofala Följder. Jag är Ständigt Vaksam.”

Ahlgrens (f. 1973) och Tistedts (f. 1979) romaner är antipoder till och reaktioner mot skräp- och strömlinjelitteraturen, men ska givetvis ses för sina egna brister och förtjänster och inte särskiljas eller sidosteppas. Förlösaren lutar åt thrillerhållet och ger flyktig underhållning, ungefär som en film av Quentin Tarantino. Under Segerhuvas långa tirader av slem, menstruationsblod, våldsexcesser och spermasprut krälar resterna av en glömd livskraft som slår sönder vårt möblerade rum.

Stefan Whilde