Bokrecension

Hugo Ball

Det skönaste jag läst och som får min kärlek till avantgardismens öppnaste kanaler att rinna igenom min själ. Hugo Balls självbiografiska anteckningar i Cecilia Hanssons föredömliga utgåva av Flykten ur tiden (Ellerströms förlag 2000) svävar stolt bevingad mot en kärlek till konsten. Hugo Ball gömde en katolsk mystik inunder sin dadaistiska anda. Hugo Ball skapade dadaismen och blev stjärnan på Cabaret Voltaire.

Teatermannen, anarkisten som så gärna ville skriva en biografi över anarkismens främste bildstormare Bakunin. Hugo Ball följde även stundtals Nietzsches fullständiga uppgörelse med sin samtid — Omvärdera alla värden! skrek Nietzsche medan dadaismen saboterade språkets möjligheter till makt. Hans skriver själv programförklaringen till dadaismens teater och deras förstörande uppbyggliga motsägelser som utgör intellektuella grunden till dadaismen.

”Dadaisten älskar det ovanliga. Ja det absurda.”. Han skriver också: ”Det vi kallar dada är ett narrspel ur intet. En avrättning av den poserande moralen och förträffligheten”. Jag tror att det är därför kommunisten eller högermannen aldrig kunde med dadaismen eller dess uppföljare surrealismen. Man kunde inte styra den åt sitt håll.

Den skönhet språket har smärtar mig varenda gång jag läser Hugo Balls filosofiska tecken och koder till den översinnliga fantasin. Jag älskar varenda liten stavelse i hans fräscha sinnelag. Lärdomen briljeras och mystiken i det katolska inriktar sig Hugo Ball mot en metafysisk kärnpunkt, där Ball upplöser sin omgivande verklighet för att pussla ihop den som en form av dadaistisk skröna.

Årets läsning fast den kom ut 2000. En evig poet skrev den, Hugo Ball.