Essä

Åke Hodell

Åke Hodell är den konstnär och författare som ligger mig allra varmast om hjärtat. Han var flygare och störtade 1941 och genom läsning så förändrades hans syn på det militära livet.

Han började med att arbeta på Malmö barnteater. Där även Jan Malmsjö med flera var aktiva. Åke Hodell skrev pjäsen med social satir Rännstensungarna som i filmversionen fick ett lyckligt slut.

Tidigt fick Gunnar Ekelöf syn på Åke Hodell och därigenom började hans poetiska vandring emot konkretistiska poesin. 1953 debuterade han med Flyende pilot, hans andra diktsamling Ikaros död och med förord av Gunnar Ekelöf fick inte direkt något omdöme. Fast Fahlströms konkretistiska manifest orsakade revolution hos Åke Hodell. Nu vid 60-talets insläpp påbörjades hans rejäla experimentella konst. Genom att anarkistiskt, språkligt nedmontera själva auktoriteten så bildar hans böcker också genom sina självbiografier en bild av sitt konstnärliga känsla för en estetisk öppning mot det förnybara.

Flera av hans gamla konkretistvänner skriver i vänboken: Cabaret Hodell (en förvrängning av dadaisternas Cabaret Voltaire) om just deras medverkan i dom happenings som ingick i den såkallade gruppen Svisch i den moderna 60-talet formade till teater med publikkontakt.

Blå Tågets Leif Nylén, Torsten Ekbom, Jarl Hammarberg, Mats G. Bengtsson, Roland Hjerrpe, poeten Bengt Emil Johansson, Elis Eriksson, Carl Fredrik Reuterswärd var medlemmar i Svisch. Stundtals ingick Björn Håkansson eller folklivsforskaren Bengt af Klintberg och Öyvind Fahlström.

Åke Hodell iscensatte mentala anarkistiska verk som den ständige General Bussig och det långa entoniga Igevär, hämtat från vaktparaden. Främst är nog teaterstycket Lågsniff (som finns på DVD utgiven av Rönnells antikvariat) vilket sattes upp på Pistolteatern och filmades för televisionen 1965. Jag har inte sett den ännu men förväntas skriva om det stycket i ett kommande nummer av Blaskan.

Åke Hodells böcker som Självbiografi 1967 där det både finns punkter likt kulsprutesmatter och censurerade svarta streck som bryter samman texten är typiskt för Åke Hodells självironi.

Hans andra romaner som ingår i en serie biografiska texter med skickligt ihopsatta med montagebilder som gör Hodells romaner till helhetliga konstverk. Skratta Pajazzo 1983, Kråksymfonin 1985, Elddopet 1989 och sista romanen Galgen Frist 1997, tillhör det mest centrala i Hodells galna friska upptåg. Man kan säga att Åke Hodell spränger konventionen sönder och samman för att bygga sina drömmar av livets slumper. Läs hans märkliga roman där han skriver ned en hel bruksanvisning till en symaskin, genialisk akt som sänder signaler om att romanen har sedan länge blivit saboterad av språkets fantasier. Bruksanvisning för symaskinen Singer Victoria. Själv sätter jag hans Mr. Nixon’s Dreams och märkliga CA 36715(j) högt på en modernistisk banbrytare i kulturens antitjänst. För jag upplever Hodell som en man som gör upp med svenska traditioner på ett bryskt vis. Det är vad jag älskar med avantgardismen, man löper före och finner samtiden som ett spelfält för ren estetisk anarkism. Leve upproret!