Essä

Erik Beckman

Erik Beckman är den mest originella av svenska författare. Han går litterärt helt sin egen väg, och jag skulle vilja påstå att det finns nog ingen författare som driver sina romaner i både politisk och satirisk form som Erik Beckman gör. Särskilt gillar jag att han använder sin egen person som huvudperson eller spelpjäs och flyttar runt dom i en samtid Beckman noterar och beskriver.

Flera av hans böcker läser jag som hugskott och små noveller som göms inunder romanerna. För jag läser Erik Beckman som en författare vilket samtidens sociala och politiska verklighet passar bra att ha som bakgrund till en högst svensk vardaglig bakgrund. Fast det jag älskar hos Erik Beckman är hans sätt att skriva, för det känns lite grann att surrealismen ligger på lut och avslöjar sig i Beckmans språkliga idéer.

Visserligen debuterade han med Farstu 1963, mitt i den konkretistiska poesins födelse, fast konkretismen påverkade inte helt Erik Beckman vad jag ser det som, utan han transformerade de avantgardistiska idéerna och placerade dom stadigt i en svensk mylla.

Lars Ahlin har starkt påverkat hans författarskap, fast jag måste säga att det känns svårt att finna Lars Ahlins existentiella kristna budskap hos Beckman. För det är något som jag inte kan utläsa hos Erik Beckmans böcker, hur mycket jag än närläser hans breda register som författare. Idag vet jag inte hur Erik Beckmans författarskap står sig i de litterära modena. Men jag vill med denna korta essä fastslå att Erik Beckman hos mig tillhör de riktig märkliga litterära skattkistan.

Född 1935 och död 1995.

Jag måste till slut rekommendera Erik Beckman-sällskapet (nedlagd? flyttad?) där hans dotter poesikritikern Åsa Beckman ingår i styrelsen. Dom gör ett hästjobb för att sprida Erik Beckmans unika författarskap.