Bokrecension

Anna Livia Plurabella

De riktigt konstnärligt avfattade böckerna låter sig inte översättas utan att det inte blir ett uppenbart brott gentemot upphovet, ett sakinnehåll som det ofta går något lättare att ge i tolkning medan melodin ohjälpligt blir en annan och alltid rätt falsk, att en melodi i lyrik eller prosalyrik alltid vill visa sig bli rätt omöjlig att återskapa på ett annat språk, som den optimala tolkningen inte existerar. En del konstnärliga texter anses helt oöversättliga, som t.ex. av det urtypiska exemplet med Finnegans Wake. Nu föreligger ett sammanhängande avsnitt på svenska om Anna Livia Plurabelle där bykkärringar skulle tvätta paltor vid flodstranden men häver mest idiotier ur sig, fått fel kläder och grämelsen är också given, det de säger flyter bort med floden, när en oförskämdhet, en skröna, eller av en hurtfrisk loska mot själva livet därom vill rinna bort i ett nära ingenting, med strömforan som är texten i sig, hur dåligt surkärringarna än förmår svara varandra, något som också (ofrånkomligt) vill glida läsaren ur händerna närhelst bykerskorna talar sig bort i flödet, eller alternativt ändå blir som livet i stort sammanbundet med symbolen flodens sammanbindande funktion. Avsnittet härrör ur ett av de lugnaste plocken i James Joyces sista storverk, dessutom mig veterligen för första gången på svenska av en helhet härom, översättningen, eller snarare att säga tolkningen, är gjord av Mario Grut. När han lakoniskt konstaterar i sitt efterord att Finnegans Wake inte kan översättas, bara som den kan göras på nytt och med mer eller mindre god tonträff, hänvisar ännu till vad Baudelaire kallat för återdikt.

Det må vara varje enskild läsares rättighet att bedöma utfallet, men just vad gäller melodin, tonen, så vill jag i varje fall hävda att det känns falskt i hans Anna Livia Plurabelle, ett omöjligt uppdrag förvisso, att där få samma melodi, å andra sidan kunde det likafullt ha drivits längre, kanske på bekostnad av ett sakinnehåll som redan nu fått ge vika för tonen, som enligt min bedömning kunde ha varit närmare originalet, fått kännas mera äkta. Nu skorrar det illa, möjligtvis mycket beroende på att det så länge ansetts att texten inte ska finnas på svenska, vilket självfallet stundar för reservationer. Vad ankommer på själva innehållet kan man urskilja handlingen, t.o.m. utan någon större svårighet, men den falska svenskan, eller nordiskan är ändå rätt irriterande. Den här gången visade den gamla sanningen bli bekräftad, om nu kanske inte av ett direkt helgerån med att försöka översätta en konstnärlig text, men ändå uppenbart av ett brott riktat mot upphovet. Att Mario Grut slungade ut en farhåga, dessvärre besannad, må andra ändå vara fascinerade. Bästa utfallet ger läsningen med att jämsides ta del av originalet, å andra sidan då helt onödigt med en svensk tolkning, såvida man inte vill fundera på översättarens omöjliga uppgift. Den svenska titeln bär Anna Livia Plurabella (-a) utgiven på Ellerströms förlag.

Stefan Hammarén